hallooj!

Emanuel frågade mig nyss : Har du slutat blogga eller?

Heh. Jag hade helt ärligt typ glömt bort bloggen... Varken läser eller skriver blogg gör jag. Måste bli ändring! 

Vad är nytt då? Typ alllt. Emanuem har börjat jobba igen. Så varje fredag kl 17 åker han iväg och jag är ensam med pojkarna till lördag kl 19. Det dygnet är det tuffaste och mest krävande dygn. Både för tålamod och sömn. 

Dels är det TRE läggningar som jag måste timea in med att båda ska sova eller iaf att Joel ska vara på humör att ligga själv under tiden jag söver Liam. Vilket oftast är fett osynkat. Så det slutar ibland med att vi alla tre gråter. Typ.

Och sen är det då nätterna... Som ni vet så sover Liam inte hela nätter. Och det är väl egentligen helt okej om man bara behöver vakna till hans uppvak. Men vi har ju en till son som inte sover hela nätter. Joel vaknar ca varannan timme och vill äta eller böka lite. Och självklart vakmar de vid olika tillfällen. Så just när ena somnat och jag juust hunnit lägga mig tillrätta för att sova så vaknar den andra. 

Och så upp kl 05. Ibland 05.30 om man har tur.

Så mina nätter när jag är själv med dem innehåller INTE mycket sömn. Och tanken på att veta atr jag har en hel dag framför mig själv då är inte trevlig. Och det bidrar oftast till att tålamodsbanken är övertrasserad. Och jag är på vippen att vilja säga upp mig som mamma. 

Jag brukar ofta undra varför jag någonsin tyckte det var tufft med ett barn. Heh. Hur fasen gör ensamstående som har flera småttingar??

Veckorna och dagarna är ofta rätt långa just nu. Myyycket gnäll och bråk.

Jag skulle inte byta mitt liv mot något i hela världen. De är verkligen så underbara våra fina små prinsar! 

Meeen... Det här med att vi gärna vill ha ett tredje barn känns gode avlägset just nu... Haha. Blir typ gråhårig av bara tanken. Speciellt eftersom det mesta kommer falla på mig då Enanuel ska börja plugga i höst. Hehe. 

Med det sagt... Gnäll gnäll, ursäkta, så fyller mina pojkar mig med massor av liv och kärlek. trots att de tar mkt energi av mig så är det såå värt det. kärleken jag känner till dem är helt galet oändligt magiskt stark. Helt fantastiskt hur man kan älska två minimänniskor så mycket.

Åååh vad jag förstår dig och förbereder mig på att få liknande situation om några veckor!
Jag har sagt upp mig som mamma ett par gånger de senaste två månaderna. Stella är inne i en, ursäkta, JÄVLIGT JOBBIG PERIOD, nu o jag har lust o låsa in henne nånstans o plocka ut henne till sommaren...
O tanken att en bebis ska komma mitt i allt detta får mig att typ kräkas 😫 men precis som du skriver så skulle man ju ändå inte vilja byta för alla pengar i världen!! Man älskar dem ovillkorligt, det är ett som är säkert 💜
Nu kämpar vi vidare och hoppas att lugnare tider inte är för långt bort! Kram på er 💜