Post weaning depression

Visste ni att det finns en sån diagnos i USA? Men i Sverige finns det typ inget alls att läsa om det. Så tragiskt. 

Det var i alla fall en sån depression jag misstänker att jag har varit i sedan i julas när jag började minska amningen men nu sedan nattamningen försvunnit har det helt klart blivit värre.

Jag satt uppe några kvällar, när alla hade somnat, och grät och försökte googla fram ideér om varför jag var så himla ledsen men inget träffade rätt. Sen gick jag och la mig och ganska snart började Joel böka och vilja amma. När klockan närmade sig 04 (min gräns för när han får amma) så lät jag honom amma. Han kramade mig så himla hårt medan han ammade och lyckan och lugnet som infann sig då hos honom, eller ja hos oss båda, satte igång en tanke hos mig. Tänk om avvänjningen av amningen var boven...? 

Morgonen efter så började jag googla runt lite och mycket riktigt. Det kunde absolut vara så. Förklaringen var så sjukt logiskt också. 

När man ammar så frisläpps massor av hormonet oxytocin, som är ett må-bra-hormon som man även får av tex kramar och hud-mot-hud med någon man älskar. Och när man slutar amma så blir det plötsligt tvärstopp av den enorma mängden som släppts ut och det är inte konstigt att man kan bli nerstämd innan kroppen vant sig vid en lägre nivå av oxytocin. 

Det kan bli värre för mammor som avvänjer antingen för snabbt eller emot deras vilja. Eller om man gör det innan man är helt redo.

För mig var det nog en blandning mellan att jag dels har varit väldigt van av dessa höga nivåer av oxytocin under en väldigt lång tid, man får dem nämligen även i slutet av graviditeten, och eftersom jag var gravid när jag slutade amma Liam så kände jag nog aldrig av den dippen. Jag visste även att jag snart skulle få amma igen när jag slutade med Liam. Denna gången vet jag inte när eller ens om jag kommer få amma mer. Jag har även en hatkärlek till amningen. Jag vill amma men inte till priset av totalt sömnlösa nätter. Sen har jag även en längtan efter att få äga min egen kropp för mig. 

Samtidigt som jag har dessa känslorna får jag även så dåligt samvete för jag vet ju hur mycket Joel älskar det. Så denna ambivalens i samband med oxytocinförlusten blev nog för mycket denna gången.

I förrgår kom jag även på att allt det jag känner kanske även Joel känner. Då brast hjärtat. Lilla vän. Så nu får han tanka oxytocin i form av ännu mer kramar och närhet från oss båda. Jag tror att min kropp har börjat vänja sig för jag mår bättre. Joel verkar dock fortfarande ha det lite jobbigt. Inatt är första natten som även morgonamningen plockas bort i hopp om att han ska glömma amningen och på så vis kanske han kan släppa det och få må bra ❤🙏

Det var i alla fall otroligt skönt att läsa om det och få det förklarat så logiskt. 

Det var troligen det som hjälpte mig ur. Det och att se till att kramas och gosa lite (läs: mycket) extra med mina tre killar.

Ganska nice ändå. Typ:

"Älskling... Kan jag få en massage? Jag har oxytocinbrist"  😎😏💪

Jag kan inte tro att vi har ammat vår sista gång nu, Joel 💔😭❤

Första gången du ammade 👆❤

Och nu aldrig mer 💔
Att det ska vara en sån ambivalens kring skiten! 




Familjeläggnig

Ändå sedan Emanuel och Liam var i Umeå själva så har vi lagt barnen tillsammans. Det är såååå mysigt. Det började med att Liam tog min hand och sen Emanuels och förde ihop dem samtidigt som han sa "mamma sova, pappa sova, Liam sova, Joel sova. Alla sova tillsammans i sängen" 
Våra hjärtan smälte och sjäääälvklart uppfyllde  vi hans önskan. Så fint. Det är väl klart att vi ska somna enade ❤

Det har hänt två ggr att Emanuel fått ta Joel och natta där ute istället pga att Joel bara busat och bitit, haha. Men oftast går det jättebra! Och de somnar rätt snabbt. Joel inom 10 min och Liam oftast inom 30 ❤

Våra söta pojkar, som för övrigt leker väldigt fint lite då och då numera! 


Men Liams puttar, och ibland sparkar och slag är tyvärr fortfarande kvar. Riiiiktigt tröttsamt. Kan alltså fortfarande inte lämna dem själva och vara avslappnad. Men att de leker fint och tillsammans någon stund om dagen  är ett stort framsteg som vi borde vara nöjda med med tanke på hur det har varit :) ❤




Bristningar

Innan jag blev gravid så tänkte jag att bristningar efter graviditet bara var ett vackert bevis på att man tillverkat ett liv inuti sig. Men nu... När bristningarna infunnit sig som tusan på min egna kropp så känns det inte lika vackert alls. Usch. Nu vill jag bara föda så det inte blir mer. Känns inte hoppfullt att vi vet redan nu att vi vill ha tre barn. Hur tuuusan ska jag se ut efter det tredje...? Jisses. 😫
Jag försökte be Emanuel redigera bort bristningarna på bilderna på mig innan vi gör tavlan men han, världens finaste peppman, sa fina saker som att jag är jättefin som jag är och att vi inte alls behöver redigera bort ngt för jag är så vacker osv osv (Gravidhormoner alltså... Börjar böla medan jag skriver det fina han sa 🙈)

Nu trotsar jag mitt mod och visar. Det är rätt mkt på andra sidan också... 
Den svarta är tagen i v 39+0 och den vita är tagen idag, alltså i v 39+0. Sf-måttet är tydligen exakt lika? Men jag både tycker och känner mig mycket större nu. Men när jag tittar nooga på bildrna så ser det ut som att magen är större ovanför naveln denna gången. Och sf mäts ju bara upp till naveln så det kanske är därför? Jag är större upptill denna gången? Ingen aning men det är egna spekulationer.

Nåja. Dagen är typ slut och det innebär att det är 5 dagar kvar till BF. Liam kom
ju en dag innan så om lillebror går i storebrors fotspår så kommer han alltså om 4 (!!??) dagar! Hoppas!

Från lördag kväll när Emanuel slutat jobbet så har vi iaf en dryg vecka på oss att föda där hans mamma tagit ledigt och även Emanuel. Så inget jobb ska komma i vägen! Det känns VÄLDIGT skönt med tanke på att Emanuels jobb är 1 h bort och innan han fått dit en avbytare kan det hinna gå 1,5 h innan han är hemma. Så från och med imorgon kväll/natt är du välkommen, lillhjärtat! 

Förresten, Emanuels övertag över nätterna har gått SUVERÄNT! det har även lett till en överpappig Liam men det var väl på tiden att Emanuel ska få mer love än mig ;) och passande framförallt nu när jag snart kommer sitta med en bebis fastklistrad vid bröstet. Ikväll jobbar Emanuel och jag fick lägga Liam för första gången på typ 4 kvällar och 5 dagssövningar tror jag? Det var SÅ mysigt att ha honom sovandes på min axeln igen och jag ville knappt lägga ifrån mig honom när han somnade. Och som jag njöt! ❤️ 



RSS 2.0