Wedding day

Vi gifte oss. Det hände! Det var många motgångar de sista veckorna. Folk som avanmälde sig de sista 2 veckorna - 4dagar. Svinkoppor, magsjuka, höstblåsor och vattkoppslarm på förskolan, hemskt snöoväder (som hindrade folk att komma på min möhippa) osv osv. Men tillslut blev det en fin vacker vinterdag, uderbara mäbniskor som kom och vi gifte oss! 

Min överraskning till Emanuel som jag nämde i förra inlägget var att jag sjöng mig själv nerför altaret. How long will I love you med Ellie Goulding sjöng jag. Det var sjuuukt pirrigt och läskigt och jag var jätterädd att bryta ihop. Men tack vare min dåliga syn så klarade jag mig rätt länge. Jag hade tänkt sedan innan att jag inte skulle titta på gästerna alls medan jag sjöng. För om jag skulle se någon tår falla så skulle jag dö själv. Haha. Men när jag kom fram så nära att jag faktiskt såg Emanuel stå och kämpa mot tårar så gick det inte längre. Det var så fint! 

Sen hade vi även valt varsin överraskningslåt till varandra under vigseln som fantastiska Emmy sjöng. Jag valde I choose you med Ryann Darling, Emanurl valde Say you won't let go med James Arthur. När jag hörde hans val var tårarna ett faktum igen. Nästa känsliga ögonblick var våra löften... Jag trodde verkligen inte Emanuel skulle vara känslig men han kunde knappt säga sina löften utan fick pausa för att samla sig. Det var så himla fint! Så då gräts det igen. Haha... Mkt lyckotårar den dagen! 
Galet impade av Liam som var helt lugn hela vigseln. Joel somnade 2 min innan klockorna ringde och vaknade typ 2 min efter vigsel var över men det var lika bra! Haha. 
Utgångsmarsch blev till min kör som överraskade alla (utom oss) genom att sjunga vuelie. Skitbra!!

Sen vare mottagningsdags. Vi fick så fiiina tal, fin uppvaktning, underbara gäster, underbar dag. Jonathan, Emanuels bror, var vår toastmaster och hade planerat och fixat så himla bra! Och alla som hjälpte till med förberedelserna! Och fina underbara Charleene som steppade in helt självmant och fixade med att plocka undan bord och disken, något vi glömt att tänka på, hehe. Och tack till våra fina familjer med allt de gjorde ovh hjälpte med. Och alla fina vänner. Sååå tacksam för alla som kom och gjorde vår dag helt bäst! Tusen tack till er alla!!!!

Min ena brudtärna, Emelie, filmade nästan hela vigseln (från att brudföljet står på plats) live åt familj och vänner som inte kunde komma. Om någon vill se vigseln så finns den här: 
https://youtu.be/9_FDM-yG6Jw

Lite bilder också kan väl vara trevligt ❤





























Knasig ordning på alla bilder men här är några från dagen iaf! 💖
Nu heter vi alla Fastborg. Familjen Fastborg, det är vi det!

Nu går vi vidare mot ett nytt år. 2018. Nya spännande saker väntar oss. Mer om det sen! 


Vår kärleksmånad

Nu är det november. November är vår månad. I november för 5 år sedan blev vi vi. Och i november om 3 veckor blir vi man och fru. 
I måndags var vi och träffade prästen, så sjukt mysig grej! Allt blev tusen gånger verkligare. Idag ska jag göra lite hemligheter som varken Emanuel eller gäster vet vad. Nästa vecka ska jag åka och prova och sy in klänningen och sen är det nära alltså....! 
Jag vet knappt vad jag ser fram emot mest... Alla UNDERBARA fina människor som valt att dela dagen med oss eller liksom själva bröllopet. Haha... Jag känner mig så evigt tacksam för alla som kommer. Skåne, Umeå, Stockholm, Usa, Tyskland, Piteå... Vi är omringade av fantastiska människor! ❤😍

Nu är det bara massa småfix kvar och på lördag är det 3 veckor kvar. Sen smäller det. 25 november kl 12.00 i Luleå domkyrka. 
Nicole Fastborg, det blir jag det! ❤




Post weaning depression

Visste ni att det finns en sån diagnos i USA? Men i Sverige finns det typ inget alls att läsa om det. Så tragiskt. 

Det var i alla fall en sån depression jag misstänker att jag har varit i sedan i julas när jag började minska amningen men nu sedan nattamningen försvunnit har det helt klart blivit värre.

Jag satt uppe några kvällar, när alla hade somnat, och grät och försökte googla fram ideér om varför jag var så himla ledsen men inget träffade rätt. Sen gick jag och la mig och ganska snart började Joel böka och vilja amma. När klockan närmade sig 04 (min gräns för när han får amma) så lät jag honom amma. Han kramade mig så himla hårt medan han ammade och lyckan och lugnet som infann sig då hos honom, eller ja hos oss båda, satte igång en tanke hos mig. Tänk om avvänjningen av amningen var boven...? 

Morgonen efter så började jag googla runt lite och mycket riktigt. Det kunde absolut vara så. Förklaringen var så sjukt logiskt också. 

När man ammar så frisläpps massor av hormonet oxytocin, som är ett må-bra-hormon som man även får av tex kramar och hud-mot-hud med någon man älskar. Och när man slutar amma så blir det plötsligt tvärstopp av den enorma mängden som släppts ut och det är inte konstigt att man kan bli nerstämd innan kroppen vant sig vid en lägre nivå av oxytocin. 

Det kan bli värre för mammor som avvänjer antingen för snabbt eller emot deras vilja. Eller om man gör det innan man är helt redo.

För mig var det nog en blandning mellan att jag dels har varit väldigt van av dessa höga nivåer av oxytocin under en väldigt lång tid, man får dem nämligen även i slutet av graviditeten, och eftersom jag var gravid när jag slutade amma Liam så kände jag nog aldrig av den dippen. Jag visste även att jag snart skulle få amma igen när jag slutade med Liam. Denna gången vet jag inte när eller ens om jag kommer få amma mer. Jag har även en hatkärlek till amningen. Jag vill amma men inte till priset av totalt sömnlösa nätter. Sen har jag även en längtan efter att få äga min egen kropp för mig. 

Samtidigt som jag har dessa känslorna får jag även så dåligt samvete för jag vet ju hur mycket Joel älskar det. Så denna ambivalens i samband med oxytocinförlusten blev nog för mycket denna gången.

I förrgår kom jag även på att allt det jag känner kanske även Joel känner. Då brast hjärtat. Lilla vän. Så nu får han tanka oxytocin i form av ännu mer kramar och närhet från oss båda. Jag tror att min kropp har börjat vänja sig för jag mår bättre. Joel verkar dock fortfarande ha det lite jobbigt. Inatt är första natten som även morgonamningen plockas bort i hopp om att han ska glömma amningen och på så vis kanske han kan släppa det och få må bra ❤🙏

Det var i alla fall otroligt skönt att läsa om det och få det förklarat så logiskt. 

Det var troligen det som hjälpte mig ur. Det och att se till att kramas och gosa lite (läs: mycket) extra med mina tre killar.

Ganska nice ändå. Typ:

"Älskling... Kan jag få en massage? Jag har oxytocinbrist"  😎😏💪

Jag kan inte tro att vi har ammat vår sista gång nu, Joel 💔😭❤

Första gången du ammade 👆❤

Och nu aldrig mer 💔
Att det ska vara en sån ambivalens kring skiten!