Oj

Hoppsan poppsan! Jag visade ju fel bild i förra inlägget...! Hehehehe. Jag fastnade in my lovestory. Och så valde jag en bild på en otroligt osmickrande Nicole men ack så gullig Emanuel.

Eeheeh.


Nå nå.

Här är bilden. Gubben jag skrämdes av idag. Byggd av Emanuel.




Lovestory

Här är en bild på denna gångens prank.
Tänk så många pranks vi har hunnit med.
Tänk så mycket överlag som vi har hunnit med! I juni är det 3 år sedan vi träffades första gången. Och sedan augusti 2010 så har vi träffat varandra varenda dag bortsett från några korta lov och ett sommarlov. Och några resor var för sig. Och så har vi även bott ihop på olika sätt under dessa tre åren. Antingen i kollektiv, eller som roomies, eller som sambos. Ändå rätt häftigt.


Det känns som att det var igår vi sågs för första gången samtidigt som det känns som att vi alltid har känt varandra.

En kul sak som vi kommit fram till är att vår kärlek har växt sig fram på ett märkligt och roligt vis. Det var inte tal om kärlek vid första ögonkastet för oss inte. Nej nej. I början så fanns noll attraktion, ingen tyckte den andra var snygg. Inte ful heller men inte snygg. Och snabbt växte en fiiiin vänskap fram, och snart även lite attraktion (fast ändå inte) för att sen raseras totalt med stark avsky från bådas håll. Sen växte en fin vänskap tillbaka och snart var det attraktion inblandat igen, men denna gång på ett lite finare sätt.
Sen var det KAOS i ett bra tag.
Och sen hände något som bara gjorde att det small och allt var hur bra som helst.


Han är nu den snyggaste och bästa och finaste killen jag vet. Kan inte föreställa mig en framtid utan honom.

Är det inte fint hur saker bara kan förändras? Och hur känslor och saker bara kan växa fram och bli så genuint äkta...?
Trots att den har innehållit massvis med ångest så blir jag alldeles varm av tanken på vår historia och vår resa till dit vi är idag.




Så tokigt

Min första blogg-rape skedde av min big love. :) Och så ett helt fint inlägg också. Jag älskar också dig, fino!


Ska berätta en liten kul grej. Jag är väldigt noga med att alltid låsa ytterdörren. Både när jag är på insidan och utsidan. Utsidan gör väl alla mer eller mindre men jag gör som sagt även på insidan pga att om jag tex står i köket så skulle jag aaaaaldrig höra om ngn kom in. Eller om jag står i duschen. Eller om jag ligger i soffan och tittar på tv. Osv. Sen är det ju också en jävligt obehaglig tanke att någon ska gå in i min lägenhet utan att jag liksom släpper in den. Usch. Hemska tanke!

Hur som haver, jag har försökt få med Emanuel i mitt spår. Han gör det (låser alltså) för min skull när jag är hemma och oftast när han är hemma själv men jag vill att han ska fatta att det är smart att låsa alltid. Och att någon kan komma in utan att han hör. Hehe. Så i förrgår när jag kom hem så hoppades jag på att det skulle vara en sån gång då han hade glömt låsa, och det var det. Så jag smög in och lyckades skrämma honom.
Yes!

Jag fick dock igen. Idag. När jag kom in så hade han gjort en favorit i repris...; Klätt ihop en ful docka.
Sist han gjorde det så bodde vi i solna och min reaktion då var att skrika, smälla igen dörren igen, låsa och springa till hissen. Finn ett fel. LÅSA? På utsidan? Som att inkräktaren skulle hållas fast? Orka slösa tid på att låsa istället för att använda tiden till att fly.

Nå nå. Idag skrek jag bara och sen kunde jag skratta.




RSS 2.0