Post weaning depression

Visste ni att det finns en sån diagnos i USA? Men i Sverige finns det typ inget alls att läsa om det. Så tragiskt. 

Det var i alla fall en sån depression jag misstänker att jag har varit i sedan i julas när jag började minska amningen men nu sedan nattamningen försvunnit har det helt klart blivit värre.

Jag satt uppe några kvällar, när alla hade somnat, och grät och försökte googla fram ideér om varför jag var så himla ledsen men inget träffade rätt. Sen gick jag och la mig och ganska snart började Joel böka och vilja amma. När klockan närmade sig 04 (min gräns för när han får amma) så lät jag honom amma. Han kramade mig så himla hårt medan han ammade och lyckan och lugnet som infann sig då hos honom, eller ja hos oss båda, satte igång en tanke hos mig. Tänk om avvänjningen av amningen var boven...? 

Morgonen efter så började jag googla runt lite och mycket riktigt. Det kunde absolut vara så. Förklaringen var så sjukt logiskt också. 

När man ammar så frisläpps massor av hormonet oxytocin, som är ett må-bra-hormon som man även får av tex kramar och hud-mot-hud med någon man älskar. Och när man slutar amma så blir det plötsligt tvärstopp av den enorma mängden som släppts ut och det är inte konstigt att man kan bli nerstämd innan kroppen vant sig vid en lägre nivå av oxytocin. 

Det kan bli värre för mammor som avvänjer antingen för snabbt eller emot deras vilja. Eller om man gör det innan man är helt redo.

För mig var det nog en blandning mellan att jag dels har varit väldigt van av dessa höga nivåer av oxytocin under en väldigt lång tid, man får dem nämligen även i slutet av graviditeten, och eftersom jag var gravid när jag slutade amma Liam så kände jag nog aldrig av den dippen. Jag visste även att jag snart skulle få amma igen när jag slutade med Liam. Denna gången vet jag inte när eller ens om jag kommer få amma mer. Jag har även en hatkärlek till amningen. Jag vill amma men inte till priset av totalt sömnlösa nätter. Sen har jag även en längtan efter att få äga min egen kropp för mig. 

Samtidigt som jag har dessa känslorna får jag även så dåligt samvete för jag vet ju hur mycket Joel älskar det. Så denna ambivalens i samband med oxytocinförlusten blev nog för mycket denna gången.

I förrgår kom jag även på att allt det jag känner kanske även Joel känner. Då brast hjärtat. Lilla vän. Så nu får han tanka oxytocin i form av ännu mer kramar och närhet från oss båda. Jag tror att min kropp har börjat vänja sig för jag mår bättre. Joel verkar dock fortfarande ha det lite jobbigt. Inatt är första natten som även morgonamningen plockas bort i hopp om att han ska glömma amningen och på så vis kanske han kan släppa det och få må bra ❤🙏

Det var i alla fall otroligt skönt att läsa om det och få det förklarat så logiskt. 

Det var troligen det som hjälpte mig ur. Det och att se till att kramas och gosa lite (läs: mycket) extra med mina tre killar.

Ganska nice ändå. Typ:

"Älskling... Kan jag få en massage? Jag har oxytocinbrist"  😎😏💪

Jag kan inte tro att vi har ammat vår sista gång nu, Joel 💔😭❤

Första gången du ammade 👆❤

Och nu aldrig mer 💔
Att det ska vara en sån ambivalens kring skiten! 




Amningsambivalens

Jag är så kluven till hur jag ska göra med amningen. Samtidigt som jag längtar ihjäl mig efter att få äga min egen kropp helt för första gången på lite drygt 3,5 år så känns det så sorgligt att ge upp amningen när jah inte vet helt säkert när (om?) nästa chans kommer. Vår plan är att börja jobba på barn nummer tre om inte alltför lång tid men mycket kan ju hända. Rätt vad det är så ångrar vi oss. 
När jag slutade amma Liam så var jag ju gravid i typ v 16 med Joel så då visste jag att jag snart skulle få amma igen. Men denna gången är det annat... 

Igår morse var jag tvärsäker på att jag ville sluta på en gång. Kanske pga att de senaste nätterna har han inte kunnat sova utan att ha mitt bröst i munnen. Skjut mig. 
Men inatt har an bara ammat två gånger och då är jag inte lika sugen på ett avslut längre.
Men samtidigt så känner jag att jag, som sagt, för första gången på 3,5 år har chansen att ha min kropp HELT för mig själv. Från juli 2013 (när vi började försöka får Liam) har jag behövt tänka på vad jag äter och inte kunnat äta allt jag velat när jag velat (godis, ostar, och allt vad det varit), behövt tänka på att inte ha telefonen för nära kroppen (sjukt enerverande faktiskt), inte kunnat vara överallt pga giftiga lukter osv, undvikti rökare osv osv. The list goes on. 
Men nu, om jag sluta amma nu, så kanjag få göra ALLT jag vill ett tag tills det är dags igen. Det låter så konstigt när jag skriver det men det är verkligem en stor önskan just nu... Att få äga min egen kropp för mig. 
Självklart så skulle jag inte go bananas, jag kan ju inte proppa i mig fööör mycket så trean ska behöva ligga i ett giftbo och sen äta giftmjölk såklart, men liiiite mer fri. Och framförallt så skulle jag inte behöva amma nätterna igenom... 

Det är mycket att ta in och tänka på och väga. Men det lutar mot att jag låter Joel amma lika länge som Liam: 1 år och 2 veckor. 

Att det ska vara så svårt...? Jag tycker inte ens att det är så speciellt mysigt längre. Oftast misshandlar han mina bröstvårtor med sin mun och den andra misshandlas med hans nypfingrar samtidigt. Eller så ålar han runder för att han inte har någon ro att amma men ändå prompt SKA amma. 
Den mysigaste amningen är på morgonen när han är hungrig och ligger och bara ammar luuugnt och mysigt. Den är så himla fint. Nätterna är han visserligen också lugn men då vill jag inte amma, då vill jag sova. Men som sagt morgnarna... Hade jag kunnat hade jag nog velat behålla morgnar. Men jag tror han blir för förvirrad av att få amma ibland och ibland inte. Och ja ärligt, jag vill även ha tillbaka min kropp. Hehe. 

Ja, vi får väl se. På fredag är han 1 år och 2 veckor. Så i så fall blir julafton första amningsfria dagen och avslutet på vår amning. Och dår tårades ögonen... 

Avslutar med en så vacker bild. Jag och min älskade Joel. Vi har haft så mysiga och fina stunder trots allt! ❤❤

The tree of life ❤




Familjeläggnig

Ändå sedan Emanuel och Liam var i Umeå själva så har vi lagt barnen tillsammans. Det är såååå mysigt. Det började med att Liam tog min hand och sen Emanuels och förde ihop dem samtidigt som han sa "mamma sova, pappa sova, Liam sova, Joel sova. Alla sova tillsammans i sängen" 
Våra hjärtan smälte och sjäääälvklart uppfyllde  vi hans önskan. Så fint. Det är väl klart att vi ska somna enade ❤

Det har hänt två ggr att Emanuel fått ta Joel och natta där ute istället pga att Joel bara busat och bitit, haha. Men oftast går det jättebra! Och de somnar rätt snabbt. Joel inom 10 min och Liam oftast inom 30 ❤

Våra söta pojkar, som för övrigt leker väldigt fint lite då och då numera! 


Men Liams puttar, och ibland sparkar och slag är tyvärr fortfarande kvar. Riiiiktigt tröttsamt. Kan alltså fortfarande inte lämna dem själva och vara avslappnad. Men att de leker fint och tillsammans någon stund om dagen  är ett stort framsteg som vi borde vara nöjda med med tanke på hur det har varit :) ❤




RSS 2.0