Förlossningsberättelse

Jag började få förvärkar för typ tre veckor sedan och började successivt med tiden som gick utan att något mer hände bli mer och mer säker på att jag antagligen aldrig skulle få föda. Men så blev det ju inte, tack gode gud. 

Mitt i natten i tisdags,  natten till onsdag kunde jag inte sova och bestämde mig för att skaffa mig en pilatesboll att hoppa igång förlossningen på. Googlade fram en pilatesboll som jag skulle be Emanuel åka och handla när affären öppnade. Min kropp hade dock andra planer.  På morgonen vid 7 när Emanuel och Liam kom och väckte mig så fick jag två lite jobbigare värkar än de jag haft hittills, väldigt hanterbara dock, och sen fick jag en blödning som gjorde mig till världens lyckligaste. "Emanuel!!! Jag blöder!!!!" Haha. Helt lycklig att NÅÅÅGOT nytt hände. Och seeen var värkarna igång. 3-4 värkar på 10 min. Och direkt kom jag ihåg hur lite jag ville föda och hur gärna jag ändå skulle gå över tiden för att slippa detta just idag. 
Älskade Liam blev orolig när jag fick värkar så jag gömde mig i ett rum och sen gick jag och duschade. 
Vid 8 bestämde vi oss för att ringa hit Emanuels mamma så att vi kunde åka när det var dags och inte behöva vänta in henne. 
Vid 9 åkte vi in för vi blev nervösa att det skulle gå undan. Och värkarna gjorde rätt ont nu.
Från att vi satte oss i bilen slutade värkarna helt. Ni som vet hur Liams förlossning var kanske kan förstå att vi genast började förstå att vi skulle bli hemskickade och skit. 

Vi lämnade allt i bilen och gick in och var fullt beredda på att få åka hem. Tydligen är det vanligt att värkarna avtar då man blir stressad eller otrygg. Bm försäkrade mig om att de skulle komma igång igen så fort vi boat in oss i ett rum. 

Men innan vi skulle få boa in oss så ville hon såklart undersöka mig. Öppen tre, men hon förstod inte var huvudet var då hon inte kände det på utsidan av magen. 

Vi fick göra ett ultraljud där det visade sig att lillebror låg på tvären. P.A.N.I.K. 
Bm var dock lugn och buffade till honom några gånger och slutligen sa hon "sådääärja. Nu ligger han neråt! Nu tycker jag ni tar hål på hinnorna så han kan sjunka ner lite." 
Sen tog hon en paus. Och sa "Fast vänta lite... Vad är det där? Är det en hand vid huvudet....?" P.A.N.I.K igen. 
"Nä...  Ingen hand. En fot...? Hmm.. Ja en fot är det där bredvid huvudet. Varför har du lagt dig såå?"
Okej. Panik på riktigt nu. Började gråta. Och började försöka förbereda mentalt mig för kejsarsnitt. Tanken gjorde mig sjukt nervös. De bestämde sig för att hämta läkare som skulle försöka sig på lite vändning och flytt av kroppsdelar. När vi lämnades ensamma i väntan på läkarna så bröt jag ihop. Och blev rädd. 
Läkarna gjorde en koll och hittade ingen fot i vägen. Han hade flyttat den själv! BRA lillebror!!!! Tack gooooode Gud. Hjälp vilken ångest! 

Vi blev inlagda och fick vårt rum. Emanuel blev ivägskickad att hämta vår väska innan det började hända alltför mycket. 

Läget under kontroll 

Jag var just nu helt överens med mig själv om att jag inte skulle ta epiduralen. Det förstår jag. Värkarna hade ju avtagit och knappt kommit igång än. 
Men vid 10 kom de igång och gjorde ooooont.
Jag tackade nej till lustgas. Jag kände att om jag ens ska ha en liten chans att klara mig från att säga nej till epiduralen så måste jag vänta med lustgasen in i det sista. Vi provade dock värmedyna på rygg och det lindrade väl typ nada. 

11.30 var jag öppen 4, 5 under värkar. Tappen var dock fortfarande bakåt och lillebror låg högt. 
Nu hade jag riktigt jobbiga värkar. Emanuel masserade ryggen under värkarna och det lindrade minimalt men var ändå skönt att han bara var där och fanns liksom. Var fortfarande dock rätt säker på att jag kanske skulle klara mig från att ta epiduralen. 

Vi beställde lite mat till mig i hopp om att jag skulle få i mig ngt då jag bara fått i mig en macka på morgonen. Hoppsök. Noll matlust. Ingen kolhydratsladdninh här inte. 


13.30 var jag öppen 7cm och tappen var fooortfarande bakåt. Tackade även ja till lustgas nu.

Just nu haaatade jag mig själv och Emanuel för att skaffa ett till barn. Och epiduralen var som en vacker avlägsen dröm. Jag började ana att jag inte skulle klara av att säga nej. 

Vi fick tips om en ställning att ta värkarna i. Jag satt såhär och Emanuel stod framför och pressade händerna mot mina knän. Faktiskt riktigt bra! Tips till er som har förlossning framför er ;)


Vid 15 började jag få smått panik i varje värk och kunde inte hålla kvar kontrollen längre. Mitt mål var dock att inte börja gråta. Det vr för att jag kom ihåg hur llt blev värre under förra förlossningen när jah tappade det och grät. Smärtan liksom eskalerade när jag fokuserade på att gråta istället för att andas. Och att inte gråta, det klarade jag nästan denna gången. Grät nog bara en gång eller två ggr och det var mellan två värkar. Om jag inte minns fel. Måste nog dubbelkolla med Emanuel om det där, heh.
Vi hade fram till typ kl 12-13 kunnat skämta liite mellan värkarna och försöka glömma bort att tänka på värkarna i pauserna och prata om annat. Men nu kunde jag inte tänka på annat än smärta i varje paus. Och led av ångest i varje paus också.



15.30 var jag öppen 7-8 och tappen var äntligen framåt. Men huvudet var fortfarande långt uppe. Bm erbjöd epiduralen igen då jag inte alls kunde kontrollera mig själv längre i värkarna utan mest låg och typ skrek. Jag var SJUKLIGT nära att ta den men avbröts av en hemsk värk.

Vid 16 tömdes jag med kateter för att bm misstänkte att bebis trängdes med min urinblåsa. 

Sen har jag inte mer tidsuppfattning (Emanuel hade uppdaterat Malin fram till 15.30. Så efter det har jag inte koll på klockslag).

Jag fick krystvärkar, kanske runt 17, innan jag var öppen helt och bm hjälpte till att trycka bort sista kanten i en värk. Men fortfarande låg han för högt för att jag skulle få krysta. 

Vid 17.30 gick det icke att hålla att hålla emot mer och då fick jag börja krysta försiktigt. Men ändå inte helt fritt "för ditt underlivs skull". Det var många ggr under värkarna som jag tänkte "jag skiiiiter i mitt underliv nu jävlar krystar jag. Det går inte att göra annat". 
Och så krystade jag. Och så stoppade hon mig. Och Emanuel stod och andadades bredvid och sa "andas! Andas!" Och då slutade jag krysta. Sen var det smma i två värkar till. Vilket helvete att ha en fet grej som bara skulle ligga där och spänna ut medan man inte får göra ngt åt det.
Helt galet vilket tryck jag kände denna gången. 

En kvart senare låg han på mitt bröst. Ett ynka litet stygn som hon inte tyckte behövde sys egentligen. Sjukt. Kändes som att jag skulle behöva ca 40 stygn.

Meeen, för att bara återgå till att föda utan epidural. FY FAN I HELVETE vilken smärta. Det var av en heeeeelt annan värld. Jag vet inte ens hur jag ska beskriva det. Ljuden som kom ur mig har jag aldrig hört förut. Liams förlossning kan ju slänga sig i väggen i jämförelse. 
Jag skrek "helvetes kuuuuk" under en värk.
En annan värk hade jag försökt bita Emanuel i näsan.
En annan hade jag bett Emanuel slå mig i ansiktet.
En annan skrek jag i lite halvt gråtfalsett först "jah ooorkar inte meeeer. Det gåååår inte" för att just sekunden efter övergå till en mörkare röst och säga "jag måååste trycka..." Och sen övergå till ett urljud jag aldrig hört komma från mig själv "JAG MÅÅÅÅÅSTEEEEE TRYYYYYCKAAAAAAAAAAAAA. Nuuuuuuuu tryyyycker jaaaag!" Samtidigt som jag bara skriker och krystar.
Typ såna saker. Helt sjukt. Heeelt sjukt.

Men fy fasen vilken känsla efteråt när jag bara kom på att jag klarat det. Riktigt mäktig känsla. Jag vände mig mot Emanuel och bara "Jag klarade det fan utan epiduralen". Jag har nu fått testa både med och utan epidural. När syskon nummer tre ska komma så vet jag liksom båda sätten. Det känns coolt :)

Hur som helst. När han kom ut så försvann ALL värk. I typ 5 sek sen kom massa nya smärtor men då hade vi vårt älskade mirakel hos oss! Han skreek. Det var så fint! Upp på bröstet och hälsa på mamma och pappa ❤️


Vi hade önskat sen avnavling, att den skulle vara vit och slutat pulsera innan den klipptes. Ca 30 min fick den sitta kvar! Sen klippte Emanuel den. 



Sen skulle det vägas och mätas. 3635 gram och 52 cm. Emanuel gissade 3110 och jag 3500. Så sjukt hur små de ääär de små liven. 

Vi har fortfarande inte ett namn som är heeelt bestämt än. Det lutar åt ett namn, det är under prövning här hemma. Jag återkommer när det är helt bestämt ;)

Slutsats:
Emanuel är BÄST. Fy i satan vilket stöd han har varit både denna gången och med Liam. 
Han spelade in desista 45 minuterna av förlossningen. (Återkommer till det) 
Jag har ikväll lyssnat på inspeningen för första gången och blivt kär på nytt i honom. Såååå himla fin han var därinne. 

Slutsats av förlossningen... Tja. Vi skrevs in 9.30 och födde 17.44. så ca 8 timmar. Så det gick ju definitivt snabbare denna gången men det var INTE lättare. Kaaan ju ha med epiduralen att göra, hehe. Men nä. Fy satan. 

Såhär sliten var jag. Det tog fasen inmig rejält på krafterna att föda utan epidural. Allt kändes så hemskt och så långt i jämförelse med förra förlossningen. Förutom krystvärkarna. De kändes hemskt korta och pauserna kändes hemskt långa.


Bara för att återkomma till det där med inspelningen... Jag hade bett Emanuel ta kort och filma lite därinne för jag ville ha kvar minnen. Så jag har både bilder och filmer. Men han hade även spelat in ljudklipp de sista 45 minuterna av förlossningen. Jag blev sååå glad när han berättade det. Så himla hiiiimla kul att ha! Jag har inte så mkt minne av tiden där så att få filmer och bilder och ljud som hjälper till att komma ihåg den fantastiska (läs: fruktansvärt smärtsamma men ändå fantastiska) förlossningen är verkligen guld värt! 
Lyssnade iaf som sagt ikväll och har både gråtit, skämts, skrattat och blivit pånyttkär i min man. ❤️ 
På slutet när Älsklingen föds och man hör skriket så tittade jag på vårt hjärta och började gråta en sista gång. 

Tänk att det var just du som legat och grott, väntat, bökat runt, sparkat, hållit mig vaken om nätterna, växt, lagt dig på tvären, lagt en fot i vägen för din utgång och skrämt slag på dina föräldrar, vägrat trycka dig neråt och slutligen bara fullbordat vår familj. Du är redan så självklar och så himla, himla älskad!









Förlossningsberättelse del 2

Då kör vi novell del två dårå. Ni som är rädda för smärta och ska föda kanske inte ska läsa för jag kommer skriva hur jävligt och smärtsamt det var. No sugar coding här inte! ;)

Nu var jag då öppen 3 cm och låg och andades lustgas för fulla muggar. Jag skakade och blundade i varje värk som knappt gav mig någon paus alls. Klockan var ca 6 när jag fick lustgasen. Och klockan 7 hade jag öppnat mig till fyra cm. 

Här ligger jag med lustgasen i hårt grepp ovanför huvudet och har ångest inför nästa värk som alldeles strax skulle infinna sig. 



Efter detta är det ganska blankt och suddigt för både mig som var helt tagen av värkarna och Emanuel som var fullt upptagen med att stötta mig så nu är det lite ungefärliga tider. Men runt 7-tiden (alltså vid 4 cm) så började jag tappa all verklighetsuppfattning i varje värk. 
Jag hade hoppats och tänkt innan att jag skulle vara lugn, trevlig och gullig och inte vara en högljudd jobbig föderska. Alla såna tankar var som bortblåsta. Jag kunde inte ens andas in lustgasen för jag var för upptagen med att få panik och skrika och gråta i varje värk. Både Emanuel och barnmorskan försökte säga åt mig att andas men det gick verkligen inte. Jag trodde på fullaste allvar att värkarna snart skulle döda mig. Det kändes som att ryggen skulle gå av på mitten i varje värk. Och trycket neråt var helt sinnessjukt kraftigt. Och magen vreds sönder... FY FAN. Jag dör fortfarande lite av tanken på hur ont det gjorde. 

En stund senare när vi var ensamma så grät jag helt hysteriskt i en paus. Emanuel frågade om det var av smärta fortfarande eller något annat eftersom han märkte lite skillnad i gråten. 
Jag hulkade fram att jag nog inte kommer klara det utan EDAN. Och när han frågade varför jag var ledsen över det så grät jag ännu mer sen kom nästa värk som jag grät mig igenom. Det här med att andas kontrollerat igenom värkarna hade jag inte lyckats med sedan jag var i badet. När värken var slut så pep jag fram att jag var besviken på mig själv då jag verkligen inte ville ta epiduralen och att jag aldrig hade föreställt mig att det skulle göra såhär ont. Han tröstade och var världens finaste. Och sa ngt i stil med "men du hade inte heller räknat med att gå med regelbundna värkar i fyra dygn innan heller." Och det var väl det som fick mig att känna mig mindre misslyckad. Nästa värk kom och jag grät, skrek och var så himla ledsen. Det var alldeles för mycket för att kunna hantera. Sen vet jag inte hur många värkar till jag tog innan jag sa till Emanuel:
"Nä. Jag dör om jag inte tar epidural. Jag vill nog ha den."
Varpå han svarar:
"Jo du. Jag har redan sagt till. De förbereder den nu."
Han är en ängel! Han hade alltså sagt till dem medan han lånade mig hans hand som mosningsobjekt och jag helt väck av smärta. Jag minns att jag kände mig så tacksam att han redan hade sagt till. Då hade vi ju vunnit lite tid. Dock så var den fortfarande minst en halvtimme bort. Och jag räknade ut att det innebar minst 12 värkar till och den uträkningen knäckte mig. Shit vaf ont jag hade!

Såhär såg jag ut. Jag börjar typ gråta när jag ser denna bilden. Är så sjukt glad att han tog en bild i detta stadiet för jag verkligen känner hur ont jag har. Och kommer nog alltid kunna minnas extrabra med hjälp av bilden. Jag kunde inte ens hålla i masken själv pga alla skakningar.


Narkosläkaren kom runt 08.30 och det var typ 8 pers inne i rummet och jag satt och skrek och grät i lustgasmasken, med brösten ute och kunde inte ha brytt mig mindre. 
Barnmorskan informerade om att hon skulle sätta dropp i handen och varnade om att det kunde göra rätt ont. Jag kände bara att jag verkligen ville ha en annan smärta som tog över värksmärtan om så bara för en liten sekund, Det gjorde den INTE. Det finns nog ingen smärta som slår värksmärtan. 
När nålen skulle sättas fick jag samtidigt en värk som vägrade ge sig. Så jag satt och andades lustgas alltför länge vilket resulterade i att jag började spy. 
Så där satt jag, mitt i en värk, och spydde på en helt tom mage, fick en nål i ryggen, dropp sattes i handen (som för övrigt fick sättas om för att mina blodkärl som vanligt drog ihop sig), och blodtrycket togs på andra armen. FRUKTANSVÄRT är nog ordet som bäst sammanfattar den värken. 

Här sitter den i ryggen


Min epiduraldos var dock inte så effektiv till en början. Jag är känslig mot morfin och ville därför inte ha det i dosen. Värkarna blev liiiiiite mindre jobbiga ca 10 minuter efter den lades, men jag skakade fortfarande igenom värkarna med lustgasen i högsta hugg. Tillslut, efter ca 30 min, kom vi överens om att det var mer värt att jag skulle spy av morfinet än att ligga med dessa värkarna i ovisst antal timmar till. 
Och vilken gudagåva. HERREGUD vad jag älskar epiduralen. Varför tusan var jag så emot den?? Både jag och Emanuel älskade den. Och när sköterskorna kom in när den börjat verka så sa de glatt:
"Oj vilken trevlig stämning här är nu då! Och vi ser dina ögon. Hej hej! Hehe" 

Emanuel var även han i chock. Han hade inte heller trott att det skulle vara sådär hemskt smärtsamt. Han kände sig helt maktlös och tyckte det var jättejobbigt att se mig sådär. Han var helt blek och trött han med. Haha. Och han sa "det blir nog inga fler barn... Detta var ju för jävligt!" Haha! Kan ju säga att vi båda var överens redan dagen efter om att det visst blir ett syskon till i framtiden. Tiden läker alla sår ;)

Efter detta så flöt allt på skönt och bra. Jag kunde komunicera och skratta igen. Såå skönt. Trycket neråt var fortfarande extremt hårt men det gjorde inte alls i närheten så ont som värkarna. Och jag älskade att titta på värkmätaren och bara skratta åt hur starka de blev medan jag inte kände ett piss! :D 

Mådde rätt illa, och kunde inte vara uppe och gå utan att bli yr och spyfärdig, men  det var heeeeelt klart mer värt än värkarna. Hade hellre spytt en månad i sträck än att känna en till värk då. 

Nöjd!


Jag försökte äta lite. 



Vid 11-tiden tog hon hål på hinnan så då gick vattnet. 

Jag passade på att sova lite efter alla vakna timmar i alla dygn. 



Vid 17-tiden fick jag värkstimulerande dropp. Jag provade att studsa lite på pilatesbollen men det pallade inte kroppen med morfin i sig så då spydde jag upp allt jag lyckats trycka i mig. Jag fyllde på epiduralen tre ggr sammanlagt tror jag. 

Vid 18-tiden hade jag öppnat mig till 9 cm. 
"Oj, nu ska nog bebis snart komma!"
Nu började jag få lite smått panik. Va? Ah. Är det snart dags?! Shit!
Emanuel var peppad och jag var rädd. Väldigt rädd. Hehe. 
18.30 var jag öppen 10 cm och 18.45 började krystvärkarna. 

Herre min jeeee så ont. Varje krystning sa jag åt Liam att dra sig tillbaka igen och att vi skulle skippa denna biten. Jag fick lite mer bedövning och när den tog så vare bara att krysta. Jag tog i för kung och fosterland. Fick ha lite dragkamp med sköterskan medan barnmorskan höll i mina ben och tryckte på magen, och Emanuel stod bredvid och peppade till max.
Varje krystning fick jag tusen komplimanger av både Emanuel och barnmorskan och sköterskan. Jag kände mig så duktig och tryckte allt jag kunde. När de började prata om att han var väldigt hårig och när Emanuel kunde se hans hår, och när jag fick dra lite försiktigt i hans hår så blev det massor av känslor. Nu ville jag ha ut honom! 
"Två eller tre värkar kvar nu! Sen är han ute"
Och det kändes ska jag be att få tala om. Jag protesterade när de bad mig trycka hårdare. 
"Jag kanske ska pausa lite för jag tror att jag kommer gå sönder om jag trycker mer nu..."
"Neejdå. Tryck nu!"
Efter några om och men så valde jag att lita på henne och krystade. Och plopp, ut kom huvudet. Och efter en kryst till så kände jag hur magen bara tömdes och ut kom världens finaste bebis. Tårarna flödade. Lyckan var total.
Sen blev det lite läskigt och det man absolut inte hoppas på ska hända hände. 
"Oj, här är en lite trött bebis" sa hon medan hon gnuggade honom på ryggen och inget skrik kom. Jag började gråta av både lycka och rädsla och vågade inte bli helt glad. Jag och Emanuel tittade på varandra och vågade knappt andas. Tillslut kom lite pip från honom och jag fick upp honom på bröstet. Vi grät och grät och vi pussade på honom trots att han var dränkt i massa slem och blod. 

Här är första bilden på Liam och på mig och Liam. 



Sen kändes det som att allt inte stod helt rätt till. Hans andning var väldigt rosslig och ojämn och barnmorskan och sköterskan sprang runt och letade efter en sug för att suga ut slemmet från hans mun. Men de hittade ingen. Så de tog beslutet att avnavla honom. Emanuel fick klippa av naveln sen tog de bort honom till skötbordet och sög med en maskin. Emanuel fick följa med och samtidigt fick jag krysta ut moderkakan. Fortfarande helt orolig för vår son. Allt var helt surrealistiskt. 
Men tillslut kom ett lite högre skrik och det var det finaste skriket jag någonsin hört. Sen tillkallades barnläkare för att kolla så att andningen var under kontroll. Det var den trots att det vsr massa slem och vatten kvar i hans lungor. Men det var bäst om han hanterade det själv tydligen. 

Sen fick Emanuel hålla honom för första gången medan de tvättade rent runt mig. 

Stolt pappa!


Sen fick han komma tillbaka för att försöka hitta bröstet. Det tog honom några minuter. Jag var väldigt frestad att hjälpa honom men jag lät bli och han klarade det själv till slut. Duktig pojk! 


Sen tog vi vår första familjebild. 


Sen fick Emanuel byta första blöjan <3


Vi fick in den berömda brickan


Och medan jag duschade fick Emanuel och Liam sin första hud-mot-hud-anknytning <3



Emanuel var verkligen en ängel under dessa hemska dryga värkarna. Han sa massa uppmuntrande och fina komplimanger. Att jag var hans idol var nog favoriten. Och att jag var den starkast han visste. Heh. Efter ett tag hörde jag dock knappt hans fina ord och uppmuntran. Alla ljud lät helt grumliga och långt borta. Som att jag var i en låda eller något. Värkarna var verkligen den VÄRSTA tänkbara smärtan jag någonsin upplevt. Jag var och är fortfarande i chock över hur ont det gjorde. 
Jag är SÅ glad att jag hade Emanuel där. Att bara få hålla (läs: mosa) hans hand under värkarna gjorde att allt kändes liiiite bättre. Jag skulle inte ha känt mig trygg utan honom där. Världens bästa förlossningssällskap utan tvekan. Vet inte hur jag hade hanterat det utan honom. Bästa och finaste Emanuel!


Usch. Jag får ångest av att tänka tillbaka på värkarna. Det var verkligen det värsta jag varit med om. Så sjukt smärtsamt. 
Men, utan att ljuga så kan jag verkligen säga att ALL smärta försvann när jag fick upp honom på bröstet. Och alla de hemska dygnen har varit värt det. 
Sen att smärtan återkommer och dyker upp på nya ställen... Ja det är väl en annan femma! ;) Nu går jag och längtar efter att kunna gå normalt igen. Men det kommer. Tills dess får jag njuta av sonen inomhus :)

Jag kan ibland bli lite ledsen och känna att det känns orättvist att vissa kvinnor har förlossningar som bara varar ca 10 timmar från värk till bebis när jag själv hade flera dygt. Men när jag tittar på Liam så lyckas jag ändå släppa det och istället bli glad att allt ändå blev så himla bra tillslut!

Han är ju finast! <3


Tänk att för exakt två veckor sedan idag låg jag såhär i soffan mellan värkarna (medan det fortfarande var 10 min mellan) 

och nu idag kan jag hålla i vår son. 




Och nu är vi en familj. Vår kärlek har skapat ett liv. Kan det bli finare?
Mitt hjärta svämmar över av kärlek när jag ser Emanuel med Liam. Så mycket kärlek!



Ser framemot vårt liv tillsammans. Som en familj. Gud vad jag älskar min familj! 

Jaa.... Då var nog denna novellen slut. Heh.

Sammanfattning:
-Min förlossning tog 18,5 h från inskrivningen.
-Jag led sammanlagt i 4 dygn med regelbundna smärtsamma värkar innan vi lades in.
-Sammanlagt tog hela förlossningen från första smärtsamma värken till Liams ankomst ca 5 dygn. 
-Att föda barn ÄR verkligen smärtsamt. Och smärtan går inte att föreställa sig eller förbereda sig på.
-All smärta är värd när man får se sitt barn.
-Kärleken till sitt barn är övermäktigt redan från start. 

Slutligen... 

Jag är en superkvinna. Alla som fött barn är superkvinnor. Herregud vad våra kroppar klarar av mycket. Hur orkar kroppen med värkarbete?! Insane. 

Förlossningens lärdom:
Om min nästa förlossning börjar såhär hemskt också så ska jag be om epiduralen direkt ;) 




Förlossningsberättelse del 1

Jag sa till Emanuel från början att ta så mkt bilder han bara kunde då det är så kul att kunna ha sen och minnas tillbaka. Och jag är SÅ glad att han tog massa bilder. :)

Förbered er på novell... ;)

Det började onsdag 7/5. Jag hade fått en liten blödning på morgonen. Jag blev överlycklig och tänkte att det snart borde bli dags! Inget mer hände förrän vid 16-tiden då jag fick två värkar med ca 20 minuters mellanrum. Väldigt små och ofarliga värkar, men de kändes mer än en vanlig smärtfri sammandragning. Återigen blev jag glad. 
På kvällen skulle vi se en film, men då försvann mitt fokus ca var 10e minut då jag fokuserade på att andas igenom värkarna. De gjorde fortfarande inte speciellt ont. De kändes men inte så jag ville dö liksom. 
På natten tilltog de och kom väldigt tätt och gjorde ondare. Gick till slut upp och tog ett bad. 
Detta blev den första sömnlösa natten under min dryga latensfas.

Torsdag 8/5
Slemmis började släppa. Halv åtta på morgonen började värkarna, som tilltagit mycket mer i smärta, komma med ca 3-6 minuters mellanrum och varade mellan 50-90 sekunder. Jag ringde förlossningen som tyckte att vi skulle komma in. Väl inne visade ctg att värkarna kom med ca 5-6 min mellanrum och undersökningen visade att ingenting alls hade hänt där nere. Så det var bara att packa ihop och åka hem igen. 
Väl hemma började värkarna bli ännu jobbigare. Nu var det inte alls lika lätt att andas igenom dem. Jag fick rådet att ta alvedon vid sänggång och försöka få lite sömn. Sagt och gjort. Men sömnen var ju omöjlig att få till. Alvedonen hjälpte inte ett piss. Värkarna kom nu med 3-4 minuters mellanrum och jag var tvungen att stanna upp och andas med fullt fokus. 
Dryg natt med ca 1 timmes sömn innan värkarna blev för jobbiga att somna mellan. 

Första besöket på förlossningen i latensfasen


Fortfarande positiv. Detta var innan vi fått beskedet att inget hade hänt.


Fredag 9/5
Fortfarande värkar. Ingen sömn.
Klarade igenom hela dagen med värkar var 3-10e min fram till ca 14. Ringde förlossningen och fick rådet att stanna tills de var tätare och mer regelbundna. Efter ca 1 h blev de 3-4 värkar på 10 min i ca 2 timmar. Ringde in och blev ombedd att komma in för att få någon hjälp. Hade ganska ordentligt ont nu, och hade haft det hela dagen.
Var nu öppen en cm, väldigt bakåtlutad och nästan utplånad livmodertapp. Alltså inte nog för att ha kommit in i den aktiva fasen. Fick ändå stanna kvar pga trötthet och två vakna dygn pga värkar. Fick ta en dusch och fick även en sovkur som innehöll insomningstablett, värktablett och bricanyltablett. Blev ombedd att duscha och försöka slappna av. Fick sovkur. Var riktigt jobbigt fram tills de började verka vid 3-tiden. Sen vaknade jag vid 7 och undrade när värkarna skulle komma tillbaka. 

Tar en värk över skötbordet på vårt rum

Lördag 10/5
Pigg och fräsch utan värkar. Jag längtade efter att de skulle sätta igång. Vi åt frukost på sjukan. Fick order om att röra mycket på mig. Sen kollade de mig, fortfarande samma status så vi åkte hem och inväntade nya värkar. 
Kl 10 kom första som inte alls var smärtsam och sen smög de sig på med långa mellanrum för att vid 14 ta vid och komma som väldigt smärtsamma och 3-4 styck per 10 min igen. Jag försökte hålla ut hemma men vid 17 så orkade inte Emanuel se mig ha så ont längre. Hade knappt någon vila mellan och nu gjorde de riktigt ont så han blev så orolig så till slut så ville han verkligen åka in. Sagt och gjort. 
Jag var envis och ville promenera in. Jag fick stanna upp och andas flera ggr. Hemska smärta! Väl där undersöktes jag direkt. Inget hade hänt förutom att modermunnen kommit fram mer och att tappen nu var helt borta. Men fortfarande bara öppen en fjaskig jävla cm. Ctg visade täta och långa värkar, tydligen vanligt för latensfasen. 
Vi fick efter det gå ut och gå i ca 1,5 h för att hoppas på att ngt skulle ha hänt och kollades igen. Samma täthet på värkar och samma öppning... Och samma onda smärta vid varje värk.
Fick val att antingen stanna och få ny sovkur eller åka hem med ny sovkur. Valde att åka hem med sovkuren. Var kluven till om jag ville stoppa upp värkarbetet igen, men vi kom fram till att det var viktigt att jag fick sova en natt till än att ha värkar och vaka en hel natt. Så jag tog tabletterna. Världens hemskaste start på natten. Trodde jag skulle dö av smärtan. Låg och vände och vred mig och grät. Vid halv tre fick jag somna då värkarna avtagit. 

Tog värkar i kafeterian på sjukan
Försökte kaloriladda mellan värkarna där hemma

Söndag
Vaknade kl 7, redo för värkar! Jag var missnöjd över att ha tagit sovkuren igen. Vi läste att tabletterna jag fick var depåtabletter som verkar minst 12 timmar... Kände mig riktigt besviken.
(Vi har senare räknat ut att 35 timmars värkarbete gick förlorat pga de dumma tabletterna.)
Vi bestämde att denna gången ska vi stanna hemma tills jag verkligen inte klarade av smärtan själv. Och att aldrig mer ta sovkuren. Vi ville inte behöva åka hem mer och vi ville inte skjuta upp förlossningen mer. Tre kvällar i rad hade visat tråkiga besked på sjukan och vi ville verkligen inte mer nu. Jag var tvungen att vara öppen 3 cm för att räknas som att jag har kommit vidare från latensfasen och få stanna kvar på förlossningen. Världens drygaste och längsta fas! Fy sjutton! 
Värkarna började i alla fall inte förrän 14 den dagen. Ca 10 min mellan. Vid 16 började de komma med ca 3-5 min mellanrum. Nu gjorde de ONT. Gick och la oss vid 22 (hade då alltså haft täta och smärtsamma värkar i ca 6 h), men jag kunde inte somna pga smärta. Gick upp och satte mig i soffan och då började ännu värre värkar. Jag började bli förtvivlad för det kändes som att jag skulle gå av på mitten i varje värk. Började gråta av smärta och sen väckte jag Emanuel som direkt såg att det blivit värre. Taxi in. 
Samma status. (!!!!) 1 cm. Jag började gråta och sa att jag orkade inte mer. Värkarna hade gjort jätteont nu i hur många timmar som helst och jag klarade inte av att andas igenom dem längre. 
Vi fick erbjudande om ny sovkur men jag sa nej. 
(Något barnmorskan sedan berömde mig för. "Det var ett bra val att avstå från sovkuren. Det hade bara dragit ut längre på allt") 
Fick bada på förlossningen i 2 timmar i hopp om att något skulle ske där nere. Var helt svimfärdig när jag steg upp och benen hade domnat av. Jag och Emanuel hoppades så hårt att jag skulle ha öppnat mig mer. 
Hon gjorde en kontroll. Ingen förändring. Blev helt förtvivlad. Och hon tyckte det var väldigt, väldigt märkligt att inget hänt på så många dagar med så täta och regelbundna värkar. Klockan var nu ca 4 och hon sa att hon skulle komma tillbaka vid sex och göra ett eget öppningsförsök om inget hade hänt då heller. Jag kunde knappt fokusera på grund av smärtan och jag hade knappt någon paus mellan dem. 
Hon kom vid sex och såklart hade inget hänt. Hon varnade om att det skulle göra ont men jag tänkte att inget kunde vara värre än de värkarna jag hade. Och det stämde. Hennes öppningsförsök var rena barnleken i jämförelse. Hon lyckades öppna till 3 spända cm sen skulle hon gå av sitt pass. Hon önskade oss lycka till och hoppades att de 3 cm skulle hålla. Och så sa hon att hon verkligen inte ville se oss på förlossningen när hon kom tillbaka från sin 2-dagars ledighet. Jag hoppades också att hon skulle slippa. Jag fick nu lustgas för att jag låg och skakade och grät i värkarna. 
1 timme senare kom nästa personal som hade läst i journalen att vi hade stått ut i en lång och jobbig latensfas. Så de hoppades och höll tummarna att något skulle ha hänt nu. 
Och det hade det!!! Jag var öppen fyra cm. Yes! Äntligen. Nu fick vi stanna. Jag var dock för upptagen av smärta för att bli glad. Började istället gråta av både smärta och lättnad. Och fortsatte inhalera min lustgas. 

Pausar här, och fortsätter med del 2 inom kort.
Från 4 cm öppen till Liams ankomst tar jag i nästa del. Detta är ju redan en roman ;) 


Ps. Det där jag läste om att latensfasen bara ska pågå 8-20 timmar är ju världens största lögn. 




RSS 2.0