Amning och separationsångest

Jag fick ångest i fredags. Vi pratade om vad vi ska göra för gröt till älsklingen och pratade lite om välling och så... Och jag fick typ panik. Speciellt av vällingtanken. Ska vi byta ut min mysiga stund med Liam mot välling?? Berättade för Emanuel hur jag kände och han, bäst som han är, svarade "men det är väl bara att du fortsätter amma?". Ångesten släppte. Haha. Jag vill typ aldrig sluta amma tror jag. Innan jag fick Liam tyckte jag att det var lite konstigt att amma längre än året, men jag har omvärderat helt. Som det känns nu så kommer jag låta Liam amma så länge han vill med en stoppgräns runt två år ca. Jag kommer ju inte tvinga honom att fortsätta, men jag kommer inte  heller ta initiativ att sluta. Däremot så kommer han att få börja med mat ordentligt om en månad. Typ byta ut frukostamning mot gröt. Och så småningom fler och fler mål. Men kvälls- och nattamningen kommer jag fortsätta med så länge han vill. Dock inte upp till typ 3-4 år, men iaf till två år helst. 

Jag försökte googla för att se om det ens finns något positivt med längre amning (om det ens innehöll ngt bra längte än ett år) och fick fram att WHO rekommenderar helamning i 6 månader, och delamming i minst två år. Så skönt! Sagt och gjort. Så ska det bli! Om Liam samarbetar såklart ;)

Jag är så glad för att jag höll ut när jag kände att amningen blev lite för mkt. När han var runt 6 veckor så var jag rätt less, det gjorde ont, jag satt fast i soffan med boobsen redo 24/7. Jag minns att jag verkligen förstod folk som slutade för att det var för jobbigt. Och sen har det varit tillfällen då han inte blivit mätt av det jag kunnat erbjuda och det har tjorvat en hel del också men jag höll ut, och det är jag så glad för nu! 

Det är intressant hur man kan ha vissa åsikter innan man får barn och hur saker bara kan vändas upp och ner när man väl får träffa de små liven <3

Nu ska jag fortsätta titta på mitt sovande mirakel som vänt upp och ner på hela min värld på det mest positiva sätt som finns. 

amningen är verkligen inte lätt alls. Trodde de skulle vara mycket enklare innan. Men jag är glad att jag började mer ersättning till min dotter. Hade aldrig klarat se henne så missnöjd längre hon skrek mycket och sov nästan inget. Så då var ersättningen guldvärd. Men med nästa barn tänker jag försöka amma igen. Kan ju gå bättre den gången får se :) För vår dotter tror jag inte lyckades få igång amningen. Hade kanske funkat om vi försökt mer. Men försökte ändå en del. och när hon gått ner i vikt med så var de droppen ett klart tecken på att hon inte fick i sig tillräckligt genom amningen. Men skönt att amningen funkat för dig :) man ska lyssna på vad man själv känner är bäst för alla mammor gör bästa för sina barn de är jag säker på! :)

Vi är nog rätt lika. Jag tänker samma om amning, jag vill göra det länge! Jag älskar det och tycker att det är en mysig stund trots dåliga erfarenheter. Kommer också fortsätta deltidsamma till han är typ 2, om han vill förstås :)

Hade tänkt skriva ett liknande inlägg faktiskt! Från att i början tänka typ jag kämpar på i iallafall 3-4 mån, till ja men 6 mån lätt, till oj jag vill nog amma till runt året! Så knäppt det kan bli...innan tyckte jag det var lite läskigt med dom som ammade barn som kunde gå typ...nu har mina tankar verkligen ändrats!

Håller med dig om amningen, jag skulle verkligen inte vilja sluta nu heller. Inte egentligen så mycket för att det är "vår grej", för mig skulle kramar o pussar duga lika bra, men jag är övertygad om att det är bästa näringen. Välling vill jag helt undvika, eventuellt gröt nån gång men sen resten vanlig mat. Men att få en balanserad kost till en så liten är ju liksom inte helt lätt, det är det ju inte ens åt vuxna. Så jag kör på med matintroduktionen i väldigt långsam takt o ammar på friskt, kommer så göra tills minst ett år. Det trodde jag inte för ett år sedan kan jag säga. Har nog Amningshjälpens facebookgrupp att tacka för det, utan den så hade jag trott att man var helkonstig om man ammade längre än 6 månader och att man måste börja truga i ungen mat vid 4 månader. Nu känns amningen verkligen som ett ickeproblem på alla sätt, även de dagar det är lite kämpigare...

Jag har precis samma tanke. Vill amma Ellie så länge det går, gärna till två år. När jag berättar det för folk är reaktionen typ nej usch och fy! Då brukar jag bara säga skit på er, jag gör som jag vill (haha jättemoget men dumma åsikter får dumma svar) :D Vill kvällsamma henne så länge och tycker folk att det är konstigt får dom tycka det, jag tycker att det är det bästa och mysigaste som finns :)