Den luriga trean

Då var det dags för ännu en förlossningsberättelse. Jag hade hoppats och trott på en dundersnabb, och relativt enkel förlossning. Det var ju liksom ändå 3e gången min kropp skulle göra samma sak. Little did I know....

Jag hade haft förvärkar som gjort lite ont i ca 6 veckor. Var öppen ca 1 cm en vecka innan bf. 

På morgonen kl 04.25 den 21a, på självaste BF, bytte värkarna tydligt i karaktär och började komma regelbundet. Efter ca 20 min började jag klocka dem och jajamensan, de kom regelbundet med 3-6 min mellan varje värk. Sen släppte slemmisen och då förstod jag att det hade börjat. Vid 06.15 vaknade Emanuel och då sa jag ngt i stil med "idag är det dags. Skjut mig". Det gjorde så ont redan då och jag visste ju att det var en fis i rymden i jämförelse med vad som skulle komma. Emanuel blev jättepirrig och taggad, mormor blev supertaggad och pojkarna supertaggade. Själv var jag mest sugen på att kasta mig nerför trappan varje värk. 

När jag hade haft regelbundna värkar i 4,5h så bestämde vi oss för att åka in. Det var ju trots allt 3e barnet, det kan (brukar?) gå snabbt när det väl startar. Vi kom in, och värkarna avtog. !? Ganska vanligt fenomen tydligen men oerhört frustrerande. Låg uppkopplad på ctg i typ 40 min och fick 4 värkar under den tiden. De gjorde en kontroll för att se öppningsstatus. Lång tapp och öppen en ynka cm. Jag blev arg och besviken och kände mig så uppgiven. 4,5h av jättejobbiga värkar som inte hade gett ett smack!  

Vi åkte hem och direkt vi satt oss i bilen kom regelbundna hemska värkar tillbaka. Väl hemma gick jag och la mig för att vara ifred och vila mellan värkarna. Det gick ca 10 min mellan värkarna så jag hann ändå sova en del. Jag kämpade i 3h till hemma sen kände vi att det började bli dags att åka. Nu gjorde värkarna oooont. Vi kom in och värkarna fortsatte (thank god). Jag undersöktes och var öppen 5, mkt kvar av tappen men öppen 5! Yes. Nu blev vi inlagda och kl var 15.30. Nu fick jag hopp för att det kanske ändå skulle kunna gå snabbt. Öppnades jag 5cm på 3 h med värkar var 10e min så skulle det här gå undan! 
Nöjd blivande trebarnsmamma som såg fram emot en snabb förlossning.



Kl 18.00 var det dags för en kontroll igen. Nu hade jag haft regelbundna värkar, 3-4 värkar per 10 min sedan vi blev inskrivna och jag hade nu till och med fått krystvärkar och kände att shit vad snabbt det går! Nu är det ju dags för barn! 

Hon kollade mig och sa glatt "nu är tappen utplånad och du är öppen 6." 
Jag kände hur allt hopp försvann och mitt i den känslan kom en lång skitvärk. Och det första jag sa när den var över var "har jag bara öppnat mig en cm på 2,5 h??" 

Värkarbetet fortsatte och jag försökte med allt jag förmådde att hålla mig lugn i värkarna och återhämta mig i pauserna. Jag försökte fokusera på Liam och Joel och tänka på andra saker men det gick sisådär. Emanuel satt och andades med mig varje gång jag började flåsa för mkt. Och det var väldigt tur, för jag minns så väl hur mkt värre allt blev de andra förlossningarna så fort jag tappade kontrollen och lugnet. 



Kl 19.30 var det dags för kontroll igen. 7 cm. Skjut mig. Nu började allt kännas riktigt skit. Hur länge skulle det ta?! 
Jag orkade inte längre hålla mig lugn i värkarna utan stod och skakade och spände hela kroppen och pauserna bestod av ångest inför nästa värk. Många av värkarna avlöste dessutom varandra direkt efter och var typ 1,5 min långa styck. Den värsta jag kommer ihåg var när  jag fick tre värkar direkt efter varandra. En liten mikropaus på det och sen 2 avlösande till. Det var FRUKTANSVÄRT. Emanuel stod och peppade och försökte stötta men det fanns ingen tröst. Jag tog hans hand och började slå mig själv i pannan med hans knytnäve och sen tryckte jag hans knogar mot mitt öga. Då höll han emot och satte en hand emellan för att skydda mig men då slet jag ilsket bort hans hand och han hade vett nog att låta mig fortsätta försöka mosa mitt öga med hans knogar. 
En annan gång började jag nypa mig själv i armen och ansiktet och då gav han mig hans hand och sa "nyp mig istället." Då röt jag "sluta! Låt mig vara" Och fortsatte nypa mig. Jag sökte febrilt efter värre smärtor än värkarna men lyckades aldrig hitta ngt som slog det.



20.55 var jag öppen 8 cm. Nu var jag LESS, utmattad, grå och svimfärdig. Orkade inte stå upp längre och hade inte orkat det på typ en timme. Jag minns att jag kände att jag skulle ge VAD SOM HELST för 10 minuters värkfritt. Jag hade så ont och var så trött. Det är så psykiskt påfrestande att ta värk efter värk och veta att det är så många kvar och det finns inget att göra åt det mer än att genomlida dem.


Jag låg och var skitarg på alla som fått igenom planerade snitt och slipper ligga och plågas i värkar. Och jag var arg på alla som fått 3 barn och förberett mig på att 3an flyger ut. Och arg på alla som har snabba förlossningar överlag. Och jag var även arg över att det bara är kvinnor som kan föda och att vi inte kan dela på skitjobbet med våra män. 
Och att ligga och vara arg medan man tar värkar är inget jag kan rekommendera. Det sög.

Vid 21.15 kom en ny barnmorska in efter ett skiftbyte. Och VILKEN KVINNA. I början var jag skitarg på henne. Hon kom och tryckte på min höft i värkarna och sa åt mig att sluta spänna mig och sjunka ner i sängen och jobba med värken. Jag ville typ skrika åt henne att hålla tyst och ta bort händerna från mig. Men efter några värkar kände jag att det gjorde för ont att ligga och irritera mig samtidigt som jag höll på att förlora all kontroll så jag tänkte att jag skulle prova lyda henne.
Jag gjorde mig tung ner i sängen i värken, andades lugnt och lyssnade på hennes ord "nu blir värken mer intensiv, det gör ondare och snart når du toppen för att sen vända mot att få vila en stund". När värken var slut så kände jag att hennes teknik inte var så dum trots allt. Nästa värk tänkte jag på Theo, och så pratade jag med honom i mina tankar och sa "kom igen Theo. Det här är nog riktigt jobbigt för dig med. Nu gör vi det här tillsammans. Jag sjunker ner i sängen medan du sjunker ner i bäckenet. Kom igen älskling! Snart ses vi!" 
Och det hjälpte verkligen att göra så. Helt otroligt vilken stämning hon lyckades ge hela rummet med sin närvaro. Hon hällde lite handkräm i min ena hand som Emanuel höll i och bad honom massera handen. Det gav också en himla bra effekt alltså. 
Där var vi fyra, barnmorskan som varje gång jag höll på att förlora kontrollen snabbt kom och påminde mig, Emanuel som satt och andades med och masserade min hand och peppade, jag som pratade med Theo i tankarna och såklart Theo själv som säkert hade ett helvetesjobb han med. 
De där lugna förlossningarna som jag trodde var bara drömmar fick jag äran att uppleva mina sista 2,5 timmar. 

Hon undersökte mig och märkte att Theo låg med ansiktet uppåt istället för neråt. Jag fick lite panik och frågade vad det innebar. Och det var då att det blir ett större omfång som ska ut. Jamen grattis tänkte jag. En skitförlossning kan väl lika gärna avslutas med att slita sönder mig mer än nödvändigt. 
Jag fick i uppdrag att ta värkarna på alla fyra med armbågarna i sängen och rumpan rakt upp. Detta för att försöka få honom att snurra runt. 
Ställningen from hell kan jag lova. Det var såååå svårt att hålla kontrollen i den ställningen för det gjorde så sjuuukt ont. Efter ett tag (typ 40 min) orkade jag inte mer och bad om att få lägga mig ner igen. Jag var så nära att förlora lugnet jag hade hittat.

Varje gång jag fick krystvärkar så försökte jag hålla emot eftersom jag inte var öppen helt men då sa hon "jättebra. Känner du för att krysta så följ med kroppen och krysta. Jobba med din kropp" och då började jag följa kroppen och göra som den ville. Och jag kände hur han sjönk mer och mer. Helt otroligt vad coolt det var. En helt ny upplevelse! 

22.30 var jag öppen 9. Den fantastiska barnmorskan lämnade aldrig vårt rum från att hon först kom in till att Theo föddes och det är jag så tacksam för. 

23.20 var jag äntligen öppen 10 men jag hade legat och krystat ganska länge så jag  fortsatte som bara med det jag gjorde. Hon peppade och peppade och jag tryckte för allt jag var värd. "Du vågar lite till! Kom igen! Lite till" 
Trots all smärta och den brinnande vattenmelonen som sjönk mer och mer så bara fortsatte jag och vågade kämpa som aldrig förr. Återigen var jag så lugn trots den enorma smärtan. Inga panikskrik, bara inåtvända krystningar.

Kolla så lugn! Här är jag mellan en värk och hade såååå ont och krystar med benen uppdragna på sidorna men ändå så sjukt lugn 😎👌😏

"Han är svarthårig!" Sa Emanuel plötsligt. 
"Kom och känn" sa barnmorskan. 
Jag sträckte ner handen snabbt och kände ett mjukt och kladdigt hår. Blev sjukt peppad och visste att nu jävlar är vi nära. 

Jag krystade och tryckte och nu var det dags för den där värken där man bara får flåsa utan att krysta medan man har den den brinnande vattenmelonen mellan benen. 
Och sen var det äntligen dags att krysta ut sista biten och då sa hon "kom med dina händer och ta emot honom själv vet jag" 
Jag kastade ner händerna och tog tag i hans lilla kropp samtidigt som jag krystade ut honom och kände hur magen bara tömdes och värkarna var som bortblåsta och så bar jag upp honom på bröstet och började storgråta samtidigt som vi sa hej till vår tredje perfekta son. Theo, 53 cm och 4165 g. Tyngst, längst och yngst. 😍


Att få ta emot mitt barn själv var nog bland det mäktigaste jag varit med om. Det var så otroligt häftigt och underbart!  

Känslan när alla värkar är borta är helt fantastisk. Trots alla skitsmärtor som kommer som ett brev på posten i utbyte. Hon kontrollerade hur det hade gått där nere och jag bävade för domen. Hans ansikte hade inte vänts neråt så det blev ett större omfång som skulle ut. Men trots det behövdes bara ett ynka stygn. Fantastiska kvinnokropp!

Såhär i efterhand känner jag mig skärrad och har fått men för livet av den här förlossningen som faktiskt känns som den värsta av alla tre. 
19 timmar från första värken. Extrem skillnad mot det jag hade förväntat mig med 3an. 
Kanske känns den här värst för att jag har gjort det 2 ggr förr, eller bara för att den ligger närmst i minnet. Eller för att jag hade helt andra förväntningar. 
Vad vet jag? 
Fler barn blir det då inte. Det vet jag.
Bara om någon annan sköter graviditeten och förlossningen. Jag är så färdig med förlossningar och värkar. 

Jag känner mig dock sjukt nöjd över att jag klarade av att genomföra en helt naturlig förlossning utan varken lustgas eller smärtlindring. Precis som jag ville. Så en sak gick i alla fall som jag hade tänkt ;)

19 timmar med regelbundna värkar utan någon som helst paus eller smärtlindring är ju ändå en superhjälteinsats om något✌😎

Här har vi honom, Theo, vårt lilla underverk ❤









Wedding day

Vi gifte oss. Det hände! Det var många motgångar de sista veckorna. Folk som avanmälde sig de sista 2 veckorna - 4dagar. Svinkoppor, magsjuka, höstblåsor och vattkoppslarm på förskolan, hemskt snöoväder (som hindrade folk att komma på min möhippa) osv osv. Men tillslut blev det en fin vacker vinterdag, uderbara mäbniskor som kom och vi gifte oss! 

Min överraskning till Emanuel som jag nämde i förra inlägget var att jag sjöng mig själv nerför altaret. How long will I love you med Ellie Goulding sjöng jag. Det var sjuuukt pirrigt och läskigt och jag var jätterädd att bryta ihop. Men tack vare min dåliga syn så klarade jag mig rätt länge. Jag hade tänkt sedan innan att jag inte skulle titta på gästerna alls medan jag sjöng. För om jag skulle se någon tår falla så skulle jag dö själv. Haha. Men när jag kom fram så nära att jag faktiskt såg Emanuel stå och kämpa mot tårar så gick det inte längre. Det var så fint! 

Sen hade vi även valt varsin överraskningslåt till varandra under vigseln som fantastiska Emmy sjöng. Jag valde I choose you med Ryann Darling, Emanurl valde Say you won't let go med James Arthur. När jag hörde hans val var tårarna ett faktum igen. Nästa känsliga ögonblick var våra löften... Jag trodde verkligen inte Emanuel skulle vara känslig men han kunde knappt säga sina löften utan fick pausa för att samla sig. Det var så himla fint! Så då gräts det igen. Haha... Mkt lyckotårar den dagen! 
Galet impade av Liam som var helt lugn hela vigseln. Joel somnade 2 min innan klockorna ringde och vaknade typ 2 min efter vigsel var över men det var lika bra! Haha. 
Utgångsmarsch blev till min kör som överraskade alla (utom oss) genom att sjunga vuelie. Skitbra!!

Sen vare mottagningsdags. Vi fick så fiiina tal, fin uppvaktning, underbara gäster, underbar dag. Jonathan, Emanuels bror, var vår toastmaster och hade planerat och fixat så himla bra! Och alla som hjälpte till med förberedelserna! Och fina underbara Charleene som steppade in helt självmant och fixade med att plocka undan bord och disken, något vi glömt att tänka på, hehe. Och tack till våra fina familjer med allt de gjorde ovh hjälpte med. Och alla fina vänner. Sååå tacksam för alla som kom och gjorde vår dag helt bäst! Tusen tack till er alla!!!!

Min ena brudtärna, Emelie, filmade nästan hela vigseln (från att brudföljet står på plats) live åt familj och vänner som inte kunde komma. Om någon vill se vigseln så finns den här: 
https://youtu.be/9_FDM-yG6Jw

Lite bilder också kan väl vara trevligt ❤





























Knasig ordning på alla bilder men här är några från dagen iaf! 💖
Nu heter vi alla Fastborg. Familjen Fastborg, det är vi det!

Nu går vi vidare mot ett nytt år. 2018. Nya spännande saker väntar oss. Mer om det sen! 

Vår kärleksmånad

Nu är det november. November är vår månad. I november för 5 år sedan blev vi vi. Och i november om 3 veckor blir vi man och fru. 
I måndags var vi och träffade prästen, så sjukt mysig grej! Allt blev tusen gånger verkligare. Idag ska jag göra lite hemligheter som varken Emanuel eller gäster vet vad. Nästa vecka ska jag åka och prova och sy in klänningen och sen är det nära alltså....! 
Jag vet knappt vad jag ser fram emot mest... Alla UNDERBARA fina människor som valt att dela dagen med oss eller liksom själva bröllopet. Haha... Jag känner mig så evigt tacksam för alla som kommer. Skåne, Umeå, Stockholm, Usa, Tyskland, Piteå... Vi är omringade av fantastiska människor! ❤😍

Nu är det bara massa småfix kvar och på lördag är det 3 veckor kvar. Sen smäller det. 25 november kl 12.00 i Luleå domkyrka. 
Nicole Fastborg, det blir jag det! ❤