Visste ni att det finns en sån diagnos i USA? Men i Sverige finns det typ inget alls att läsa om det. Så tragiskt. 

Det var i alla fall en sån depression jag misstänker att jag har varit i sedan i julas när jag började minska amningen men nu sedan nattamningen försvunnit har det helt klart blivit värre.

Jag satt uppe några kvällar, när alla hade somnat, och grät och försökte googla fram ideér om varför jag var så himla ledsen men inget träffade rätt. Sen gick jag och la mig och ganska snart började Joel böka och vilja amma. När klockan närmade sig 04 (min gräns för när han får amma) så lät jag honom amma. Han kramade mig så himla hårt medan han ammade och lyckan och lugnet som infann sig då hos honom, eller ja hos oss båda, satte igång en tanke hos mig. Tänk om avvänjningen av amningen var boven...? 

Morgonen efter så började jag googla runt lite och mycket riktigt. Det kunde absolut vara så. Förklaringen var så sjukt logiskt också. 

När man ammar så frisläpps massor av hormonet oxytocin, som är ett må-bra-hormon som man även får av tex kramar och hud-mot-hud med någon man älskar. Och när man slutar amma så blir det plötsligt tvärstopp av den enorma mängden som släppts ut och det är inte konstigt att man kan bli nerstämd innan kroppen vant sig vid en lägre nivå av oxytocin. 

Det kan bli värre för mammor som avvänjer antingen för snabbt eller emot deras vilja. Eller om man gör det innan man är helt redo.

För mig var det nog en blandning mellan att jag dels har varit väldigt van av dessa höga nivåer av oxytocin under en väldigt lång tid, man får dem nämligen även i slutet av graviditeten, och eftersom jag var gravid när jag slutade amma Liam så kände jag nog aldrig av den dippen. Jag visste även att jag snart skulle få amma igen när jag slutade med Liam. Denna gången vet jag inte när eller ens om jag kommer få amma mer. Jag har även en hatkärlek till amningen. Jag vill amma men inte till priset av totalt sömnlösa nätter. Sen har jag även en längtan efter att få äga min egen kropp för mig. 

Samtidigt som jag har dessa känslorna får jag även så dåligt samvete för jag vet ju hur mycket Joel älskar det. Så denna ambivalens i samband med oxytocinförlusten blev nog för mycket denna gången.

I förrgår kom jag även på att allt det jag känner kanske även Joel känner. Då brast hjärtat. Lilla vän. Så nu får han tanka oxytocin i form av ännu mer kramar och närhet från oss båda. Jag tror att min kropp har börjat vänja sig för jag mår bättre. Joel verkar dock fortfarande ha det lite jobbigt. Inatt är första natten som även morgonamningen plockas bort i hopp om att han ska glömma amningen och på så vis kanske han kan släppa det och få må bra ❤🙏

Det var i alla fall otroligt skönt att läsa om det och få det förklarat så logiskt. 

Det var troligen det som hjälpte mig ur. Det och att se till att kramas och gosa lite (läs: mycket) extra med mina tre killar.

Ganska nice ändå. Typ:

"Älskling... Kan jag få en massage? Jag har oxytocinbrist"  😎😏💪

Jag kan inte tro att vi har ammat vår sista gång nu, Joel 💔😭❤

Och nu aldrig mer 💔

Att det ska vara en sån ambivalens kring skiten!