Ligger i sängen och borde verkligen sova eftersom Liam sover. Men jag kände mig inte så jättetrött och bestämde mig därför för att läsa igenom minförlossningsberättelse igen. Och ja, jo. Det blev en del tårar. Det känns så overkligt att det är jag som varit med om det jag skrev. Och att det är Liam som låg i magen på bilderna. Och hur liten och hjälplös han var när han kom. Och hur ynkligt han lät innan de fick bort lite vatten från lungorna. Usch. Det var nog det som orsakade flest tårar. När jag mindes hur lite han lät när han kom ut, hur oroliga vi var och att jag är så tacksam att allt blev bra. 
Nu började jag sakna honom trots att han ligger bredvid i sin säng. Hah, nu måste jag hålla hårt i händerna så jag inte "råkar" väcka honom. Men om ca 1,5 h så vaknar han av sig själv för lite mat. Då ska jag pussa på honom! Ocj låta honom känna hur mycket jag älskar honom <3