Denna sommaren har varit intressant. Den ena oturen utlöser den andra. Det började med Emanuels operation som gick från att vara lite rörelsehindrad i en dag till 6 jävla veckors högläge i soffan. Och när de 6 veckorna var över så var han ändå inte okej. Och är fortfarande inte okej. Inte ens i närheten av okej. Och det är så sjukt sorgligt. Vi kan inte hitta på saker för att hans fot pallar inte.
Vi åkte till Skåne, jag och pojkarna. Och två dagar efter vi kom hem så blir Emanuel vråldunderjävlasjuk. I över två veckor låg han typ däckad. Sen blev jag sjuk för första gången på typ för alltid. Joel fick sin första förkylning, såååå skönt att vi kunde hålla honom frisk i över 7 månader, och den var väldigt mild. Snuvig tre dagar och lite lätt feber en dag. Liam var snuvig ca tre dagar utan feber alls. Jag blev snuvig, 39 graders feber och hostig.
Sen blev vi friska. Sen blev Emanuels fot värre. Och min kropp protesterar fortfarade pga mitt sneda bäcken om aldrig blir bättre på att jag inte kan vila. Och MITT i denna röran ska vi flytta från vår trea på 78 kvm till en minitvåa på 51 kvm... om en vecka. Herregud. Varken jag eller Emanuel kan bära så hans snälla fina familj ska göra det åt oss.
Hjälp alltså.
Sen stressar det att veta att vår minitvåa är inte slutdestinationen utan det är bara tillfälligt. Tills vi hittar annat.
Att vi dessutom prickade in att vara sjuka tre veckor av sommarens fyra fina veckor suger ju röv.

Vilket bittert inlägg, heh. Men just nu är livet lite bittert med allt som händer. Hoppas saker lugnat sig när flytten är gjord. Men då ska vi ju börja söka lgh igen så ja, vi får väl se med det!

Nu avslutar jag det ta bittla inlägg. Återkommer med ngt trevligare! :)