en FJÄRDE förlossningsberättelse ❤

Dags för förlossningsberättelse nummer 4. Det trodde jag nog aldrig men oj så rätt det blev! Vår lillebror passar som handen i hansken i vår kaosiga familj ❤

Jag hade bf den 7/4, och redan den 6e var jag irriterad och fruktansvärt less för det kändes som att jag hade gått över redan pga NOLL känningar. Jag hade haft förvärkar i flera veckor och vi hade gått en kurs som heter föda utan rädsla. Så jag kände mig sjukt redo och peppad på förlossning. Men när 7e april kom och gick utan bebis var jag arg och ledsen. Jag var även stressad över att min mamma (som var här för att vara barnvakt när det var dags) skulle åka hem den 14e och om jag inte hunnit föda innan dess skulle Emanuel behöva vara med barnen = jag föda själv. 
Jag var även stressad över att Joel blev förkyld den 2a april och att vi andra låg i riskzon för att åka dit = jag föda ensam. Det var mycket stress... 
Men morgonen den 8e kom en efterlängtad liten mini blödning. Alla andra förlossningar har börjat så så jag blev överlycklig! Men inget mer hände den dagen... 
Den 9e vid 14.00 bestämde jag mig för att gå och vila med lugn musik i öronen och bara träna på avslappning som var en "läxa" i kursen och få försöka tänka på annat. Så det gjorde jag men hann bara vila i ca 40 min innan jag vaknade av en värk som gjorde mer ont än förvärkarna. Jag tänkte inte så mkt mer på det utan försökte somna om. Vaknade upp igen till en värk. Började ana att ngt kanske började men vågade inte hoppas för mycket. Jag låg kvar i sängen i 2h och klockade värkarna som kom med ca 5-12 minuters mellanrum. Värkarna gjorde ont men var helt hanterbara. De gav mig lite ångest eftersom jag visste att det var en bråkdel av det som skulle komma. När jag steg upp efter 2h så blev värkarna glesare men fortsatte komma i samma intensitet. De avtog nästan helt några timmar och jag började tro att allt bara varit falskt alarm. Blev less igen. 

På kvällen vid 20 satte jag mig på pilatesbollen  värkarna började smyga sig på igen. Fortfarande hanterbara och väldigt glesa. Det kunde ibland gå runt 20 min. Jag bestämde mig vid 22 för att försöka gå och sova och samla sömn utifall att det skulle bli en nattförlossning. Men var fortfarande osäker om det ens skulle bli något alls pga hur glesa de var. Då kom en större blödning! Och jag hann bara till sängen innan värkarna ändrade karaktär och började göra ganska mkt mer ont. Nu förstod jag att det blir nog inatt, ingen tvekan längre att det var riktiga värkar. Det var den sömnen det! 
De var fortfarande ganska glesa (5-18 min mellan) men de gjorde rejält ont nu. Jag ringde förlossningen som sa att vi var välkomna in. Jag ville dock vänta lite till för vi har blivit hemskickade med de andra pga för lite öppet och jag ville inte åka en timme i bil med värkar för att bli hemskickad för att sen åka tillbaka in igen när det är dags på riktigt. Det var förståa gången vi hade så långt till förlossningen... 
Så vi avvaktade. 

Emanuel var i huset under hela den här tiden och ringde och frågade om läget och jag sa att jag trodde det skulle ske inatt. Emanuel kom hem vid 23 och tänkte samla sömn för säkerhetens skull. Vi hann inte somna och vid 00 vaknade Theo och var jätteledsen för han trodde vi hade åkt. Då bestämde vi oss för att bädda ner alla barn och mormor i vår familjesäng så OM theo vaknade igen så var han där han brukade vara och hade både Liam och Joel där också ❤
Strax innan 01 kände jag att nu pallar jag ej mer, nu gjorde de ONT, och vi har ändå en timme framför oss i bilen. Så vi packade det sista. Glömde ej det viktigaste som stod på listan: chokladbollarna i frysen till efter bebis ankomst😋 Och så åkte vi! 

Bilfärden var grotesk under värkarna och jag fick veeerkligen anstänga mig för att behålla lugnet som vi tränat på. Emanuel satt och peppade vid ratten och andades med mig. När vi äntligen var framme vid 02 kom en barnmorska och mötte mig vid ingången med en rullstol (tack gode gud för rullstol), Emanuel fick stanna i bileni väntan på att förlossningen var aktiv. Jag kopplades upp på ctg i ca 40 min och coronatestades. Negativt. SÅ nervös i väntan på svsr trots noll symptom. Men det var neg! 🙏 
Bara Emanuel kvar tänkte jag...! Ännu nervösare över hans svar...! Sen kollade hon öppningsgrad, fyra cm = jag blir inte hemskickad! Woh! 
Pga glesa värkar funderade hon på om jag skulle få ett rum på bb först medan värkarna var så glesa = utan Emanuel. Sen sa hon "men jag funderar på karln din... han är ju därute i bilen stackarn. Han ska ju ändå få komma in så småningom när det börjar för dig så då kan han lika gärna komma nu. Och han kan ju vara ett bra stöd för dig. Äh, jag är barnmorska här inatt så nu tar jag beslutet att du ringer hit honom så testar vi honom!" 
Älskade henne SÅ mkt där och då! 🙏 

Emanuel kom vid 03 och jag började spy, haha. Antingen stress eller ngt annat men spydde gjorde jag. Och när Emanuels test visade negativt så var det som att all stress släppte för mig för då kom värkarna tätare och ONDARE direkt. Typ som att kroppen inte velat sätta igång allt förrän jag fått klartecken på att slippa föda ensam. Helt sjukt vad kroppen bara gör och känner och kan..! 
Barnmorskan märkte att värkarna kom tätare och ondare och sa att det kanske är lika bra med ett rum på förlossningen direkt och att jag får ta ett bad. 
Badet var superskönt! Jag frågade om epiduralen redan nu för jag hade redan svårt att hantera dem i lugnet vi tränat på och jag visste ju att det bara var början. Och hade redan beatämt mig för att inte plåga mig själv den här förlossningen. Bm bad mig avvakta tills jag var öppen lite mer så det gjorde jag. 

Vid 04 fick jag krystkänningar i badet och bm ville ha upp mig. Öppen 7cm. Inte dags än med andra ord. Jag bad om epidural igen men bm sa att det verkade vara ett snabbt förlopp och att narkosläkaren som låg och sov på jour hemma kanske inte ens skulle hinna dit innan det var dags att krysta. Jag tänkte att det kanske var en snabb förlossning för en gångs skull eftersom jag öppnat mig 3cm på en timme. Det var ju nytt för mig. Så jag gick med på att testa lustgas. Den gav rätt bra effekt! Ett tag...


Vid 04.15 lämnade bm oss i rummet en stund och just när hon hade gått fick jag en värk och mitt i värken gick vattnet som en explosion som fick Emanuel att skrika till. Det splashade över heeela golvet och alla skåp! Som tur är stod våra väskor med kläder liiite längre bort än vattnet nådde 😅
När bm kom tillbaka fick hon en chock av vattenolyckan! Haha... Vid kontroll var jag öppen 8. 

En stund senare, typ strax efter 05, fick jag min första, och enda, värk där jag inte lyckades behålla lugnet och började gråta och halvskrika och sa att jag bryr mig inte om narkosläkaren knappt hinner hit, jag vill ha epiduralen! NU. Och så grät jag att jag ångrade att jag väntat. Så hon ringde dit honom. 

05.50 kom narkosläkaren med sovrufsigt hår och nyvaken som gjorde Emanuel orolig, haha. Och så fick jag äntligen epiduralen, men han stack fel första gången så han fick sticka igen. Jag kände inte ett endaste dugg. Värkarna hsde övertaget. Jag var nu öppen 8-9cm. 
Efter epiduralen var lagd så bad bm mig lägga mig på rygg så den inte skulle verka snett. Jag har läst så många skräckhistorier om epidrualer som verkar snett så jag tog i med allt jag hade och hoppade till rygg. Innan det hade jag inte ens kunnat lyfta ett ben när de bad mig, men när epiduralens kraft stod på spel så kunde tydligen inget hindra mig! 
Epiduralen tog bort topparna av smärtan men inte så fantastisk som jag minns den med Liam att den tog bort precis allt. Har förstått nu i efterhand att de inte blandade i morfin i sprutan (pga att jag meddelat att jag inte tål det) och då försvinner inte all smärta. Men med topparna borta och lustgasen i Emanuels hand tillsammans med hans och barnmorskans uppmuntrande ord och lugnande klarade jag att hålla mig lugn och andas igenom alla värkar. 

Vi hade ett superbra samspel. Han höll masken, när jag kände en värk så vinkade jag med handen, han satte dit masken och när jag ville ha bort masken nickade jag. Varje gång jag höll på att tappa kontrollen så fanns han där och påminde mig och peppade. 

06.20 var jag öppen helt med en kant kvar på vänster sida. En envis jävlig kant som inte ville försvinna trots salvor och värkstimulerande dropp. Fick lägga mig i olika positioner för att försöka få bort den. 

Kl 07 ber jag om påfyllning av epiduralen. Det blev även dags för byte av barnmorska. Jag grät (pga separationsånget 🙈) vid det beskedet men som tur var så var nästa barnmorska minst lika fantastisk, om inte snäppet bättre! Hade verkligen tur med dem båda! 🙏
Båda gjorde en kontroll vid bytet och kände hur han låg och de båda sa att han ligger som han ska. Ingen vidöppen här inte som var en av mina största rädslor! Lättnaden då alltså...!

Jag hade krystvärkar ända från att jag var öppen 7 cm vid 04 som jag fick försöka andas igenom. Sjukt jobbigt att inte krysta när hela kroppen bara krystar åt en...! 

07.30 lyckas bm trycka bort kanten. 
Nu skulle lillebror bara sjunka ner. Han låg rätt högt upp fortfarande. Så nu fick jag börja följa med kroppens krystimpulser istället för att stå emot dem. SÅ skönt! Men så INTE skönt med den där vettenmelonkänslan mellan benen... fyy! 

08.05 sa bm till Emanuel att det var dags att ta fram kameran om vi ville ha det på film som vi hade berättat att vi ville. Jag fick känna på håret och huvudet när första toppen kom ut och DET gav mig energi. Snart får vi träffa honom!!! 😍😍
Sen ploppade huvudet ut! Värsta biten klar 🙏
Sen sa bm "Nu Nicole kan du komma med dina händer så du kan ta emot din bebis" (hade bett om att få ta emot honom själv i mitt förlossningsbrev. Älskar att Emanuel även påminde barnmorskan om det så det inte skulle råka missas ❤)  jag satte ner mina händer och så tog jag i sista krystvärken och krystade ut vår 4e prins. Jag har gråtit vid alla förlossningar men den här förlossningen kunde jag inte sluta gråta när jag fick upp honom på bröstet. SÅ mycket känslor. ÄNTLIGEN var han här! 





Bm berättade då att "han kom visst med vidöppen hjässbjudning ändå! Han lurade oss. Men det gick ju jättebra ändå! Inte en enda bristning så du slipper stygn" 
Är glad att han lyckades lura dem för om de hade berättat att han låg vidöppet så hade jag nog svimmat och förlorat allt lugn jag kämpade med att behålla... Hans position förklarade även de tidiga krystkänslorna.

Jag är SÅ tacksam att jag tog epiduralen, ångrar att jag inte tog den lite tidigare men bättre sent än aldrig. Att få bort de där mordiska smärttopparna var värt allt! Och gjorde att den här förlossningen känns bäst av alla. 
Jag är också glad att vi gick den där kursen. Tack vare den höll jag mig lugn heeeela förlossningen bortsett från den ena värken jag började gråta och bad om epiduralen. Och det gör verkligen så stor skillnad att behålla lugnet! Om än det är så jävulskt svårt när det känns som att man håller på att slitas i stycken... Det blev inte många kort den här förlossningen pga att vi hade en ny taktik i och med kursen så Emanuel var upptagen med att påminna mig om saker vi lärt oss men det är okej! Vi kan ta tusen kort på honom nu istället ;) 

Är också VÄLDIGT glad att Emanuel filmade födseln den här gången. Jag ville egentligen ha det filmat med Theo också men då frågade han mig mitt i en jävla krystvärk om han skulle filma och då skrek jag bara nej. 🤦‍♀️😅 Den här gången gav jag strikta regler att INTE fråga 😎😏👌 SÅ fint minne att ha kvar! Och han filmade det barnvänligt så pojkarna kunde se det också. Det älskade de att se och förstår på riktigt att det var bebisen i magen som kommit ut nu 😍
 

Efter vi hade tömt förlossningsbrickan så tvärdäckade vi båda två. 


Nattförlossning är verkligen inte min favorit. Men poetiskt nog så var Liams, alltså min första, en nattförlossning och nu Alex, deff min sista, en nattförlossning. Cirleln är sluten! 😏👌

Första mötet med lillebror. Oj så stolta bröder ❤


Sammanfattningsvis är det här helt klart min revanschförlossning. Bästa av alla 4 helt klart! Både i värkarbetet, samarbetet & att behålla lugnet men framförallt i känslan efteråt. Jag är inte livrädd att föda barn som jag var efter Theo! ❤🙏


Jämförelse av alla 4:
Liam:  5 dagars latensfas med regelbundna värkar, 2 hemskickningar, 2 sovdoser, 19,5 timmars värkarbete från inskrivning. 
SAMMANLAGT 28,5 h aktiva förlossningsvärkar.

Joel:  ca 8 timmars värkarbete från inskrivning. SAMMANLAGT 12 h aktiva förlossningsvärkar.

Theo: 8 h från inskrivning. Vidöppen hjässbjudning. 
SAMMANLAGT 19 timmar aktiva förlossningsvärkar.

Alex: Latensfas med värkar som kom och gick i ca 7h. 5 timmars värkarbete från att vi skrevs in på förlossningen. Vidöppen hjässbjudning och störst huvud av alla fyra! 🤢❤ 
SAMMANLAGT 10h aktiva förlossningsvärkar.


Nu är vi 6 i familjen... Det är HELT galet!!!! Kan inte ta in det. Har svårt att förstå att vi har fyra barn. Jag har varit gravid och fött barn FYRA ggr... jag har en skör, vacker liten underbar bebis i min famn just nu. Helt sjukt! ❤ Tacksamheten vet INGEN gräns. 
Jag och mina fem killar...! ❤😭❤ 







Kommentarer
Postat av: Hanna Karlsson

Det låter verkligen som en helt fantastisk förlossning. Sista bilden är så mycket kärlek!

2021-06-10 @ 09:41:14
URL: http://hannafialotta.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0