Förlossningsberättelse del 2

Då kör vi novell del två dårå. Ni som är rädda för smärta och ska föda kanske inte ska läsa för jag kommer skriva hur jävligt och smärtsamt det var. No sugar coding här inte! ;)

Nu var jag då öppen 3 cm och låg och andades lustgas för fulla muggar. Jag skakade och blundade i varje värk som knappt gav mig någon paus alls. Klockan var ca 6 när jag fick lustgasen. Och klockan 7 hade jag öppnat mig till fyra cm. 

Här ligger jag med lustgasen i hårt grepp ovanför huvudet och har ångest inför nästa värk som alldeles strax skulle infinna sig. 

Efter detta är det ganska blankt och suddigt för både mig som var helt tagen av värkarna och Emanuel som var fullt upptagen med att stötta mig så nu är det lite ungefärliga tider. Men runt 7-tiden (alltså vid 4 cm) så började jag tappa all verklighetsuppfattning i varje värk. 

Jag hade hoppats och tänkt innan att jag skulle vara lugn, trevlig och gullig och inte vara en högljudd jobbig föderska. Alla såna tankar var som bortblåsta. Jag kunde inte ens andas in lustgasen för jag var för upptagen med att få panik och skrika och gråta i varje värk. Både Emanuel och barnmorskan försökte säga åt mig att andas men det gick verkligen inte. Jag trodde på fullaste allvar att värkarna snart skulle döda mig. Det kändes som att ryggen skulle gå av på mitten i varje värk. Och trycket neråt var helt sinnessjukt kraftigt. Och magen vreds sönder... FY FAN. Jag dör fortfarande lite av tanken på hur ont det gjorde. 

En stund senare när vi var ensamma så grät jag helt hysteriskt i en paus. Emanuel frågade om det var av smärta fortfarande eller något annat eftersom han märkte lite skillnad i gråten. 

Jag hulkade fram att jag nog inte kommer klara det utan EDAN. Och när han frågade varför jag var ledsen över det så grät jag ännu mer sen kom nästa värk som jag grät mig igenom. Det här med att andas kontrollerat igenom värkarna hade jag inte lyckats med sedan jag var i badet. När värken var slut så pep jag fram att jag var besviken på mig själv då jag verkligen inte ville ta epiduralen och att jag aldrig hade föreställt mig att det skulle göra såhär ont. Han tröstade och var världens finaste. Och sa ngt i stil med "men du hade inte heller räknat med att gå med regelbundna värkar i fyra dygn innan heller." Och det var väl det som fick mig att känna mig mindre misslyckad. Nästa värk kom och jag grät, skrek och var så himla ledsen. Det var alldeles för mycket för att kunna hantera. Sen vet jag inte hur många värkar till jag tog innan jag sa till Emanuel:

"Nä. Jag dör om jag inte tar epidural. Jag vill nog ha den."

Varpå han svarar:

"Jo du. Jag har redan sagt till. De förbereder den nu."

Han är en ängel! Han hade alltså sagt till dem medan han lånade mig hans hand som mosningsobjekt och jag helt väck av smärta. Jag minns att jag kände mig så tacksam att han redan hade sagt till. Då hade vi ju vunnit lite tid. Dock så var den fortfarande minst en halvtimme bort. Och jag räknade ut att det innebar minst 12 värkar till och den uträkningen knäckte mig. Shit vaf ont jag hade!

Såhär såg jag ut. Jag börjar typ gråta när jag ser denna bilden. Är så sjukt glad att han tog en bild i detta stadiet för jag verkligen känner hur ont jag har. Och kommer nog alltid kunna minnas extrabra med hjälp av bilden. Jag kunde inte ens hålla i masken själv pga alla skakningar.

Narkosläkaren kom runt 08.30 och det var typ 8 pers inne i rummet och jag satt och skrek och grät i lustgasmasken, med brösten ute och kunde inte ha brytt mig mindre. 

Barnmorskan informerade om att hon skulle sätta dropp i handen och varnade om att det kunde göra rätt ont. Jag kände bara att jag verkligen ville ha en annan smärta som tog över värksmärtan om så bara för en liten sekund, Det gjorde den INTE. Det finns nog ingen smärta som slår värksmärtan. 

När nålen skulle sättas fick jag samtidigt en värk som vägrade ge sig. Så jag satt och andades lustgas alltför länge vilket resulterade i att jag började spy. 

Så där satt jag, mitt i en värk, och spydde på en helt tom mage, fick en nål i ryggen, dropp sattes i handen (som för övrigt fick sättas om för att mina blodkärl som vanligt drog ihop sig), och blodtrycket togs på andra armen. FRUKTANSVÄRT är nog ordet som bäst sammanfattar den värken. 

Här sitter den i ryggen

Min epiduraldos var dock inte så effektiv till en början. Jag är känslig mot morfin och ville därför inte ha det i dosen. Värkarna blev liiiiiite mindre jobbiga ca 10 minuter efter den lades, men jag skakade fortfarande igenom värkarna med lustgasen i högsta hugg. Tillslut, efter ca 30 min, kom vi överens om att det var mer värt att jag skulle spy av morfinet än att ligga med dessa värkarna i ovisst antal timmar till. 

Och vilken gudagåva. HERREGUD vad jag älskar epiduralen. Varför tusan var jag så emot den?? Både jag och Emanuel älskade den. Och när sköterskorna kom in när den börjat verka så sa de glatt:

"Oj vilken trevlig stämning här är nu då! Och vi ser dina ögon. Hej hej! Hehe" 

Emanuel var även han i chock. Han hade inte heller trott att det skulle vara sådär hemskt smärtsamt. Han kände sig helt maktlös och tyckte det var jättejobbigt att se mig sådär. Han var helt blek och trött han med. Haha. Och han sa "det blir nog inga fler barn... Detta var ju för jävligt!" Haha! Kan ju säga att vi båda var överens redan dagen efter om att det visst blir ett syskon till i framtiden. Tiden läker alla sår ;)

Efter detta så flöt allt på skönt och bra. Jag kunde komunicera och skratta igen. Såå skönt. Trycket neråt var fortfarande extremt hårt men det gjorde inte alls i närheten så ont som värkarna. Och jag älskade att titta på värkmätaren och bara skratta åt hur starka de blev medan jag inte kände ett piss! :D 

Mådde rätt illa, och kunde inte vara uppe och gå utan att bli yr och spyfärdig, men  det var heeeeelt klart mer värt än värkarna. Hade hellre spytt en månad i sträck än att känna en till värk då. 

Nöjd!

Jag försökte äta lite. 

Vid 11-tiden tog hon hål på hinnan så då gick vattnet. 

Jag passade på att sova lite efter alla vakna timmar i alla dygn. 

Vid 17-tiden fick jag värkstimulerande dropp. Jag provade att studsa lite på pilatesbollen men det pallade inte kroppen med morfin i sig så då spydde jag upp allt jag lyckats trycka i mig. Jag fyllde på epiduralen tre ggr sammanlagt tror jag. 

Vid 18-tiden hade jag öppnat mig till 9 cm. 

"Oj, nu ska nog bebis snart komma!"

Nu började jag få lite smått panik. Va? Ah. Är det snart dags?! Shit!

Emanuel var peppad och jag var rädd. Väldigt rädd. Hehe. 

18.30 var jag öppen 10 cm och 18.45 började krystvärkarna. 

Herre min jeeee så ont. Varje krystning sa jag åt Liam att dra sig tillbaka igen och att vi skulle skippa denna biten. Jag fick lite mer bedövning och när den tog så vare bara att krysta. Jag tog i för kung och fosterland. Fick ha lite dragkamp med sköterskan medan barnmorskan höll i mina ben och tryckte på magen, och Emanuel stod bredvid och peppade till max.

Varje krystning fick jag tusen komplimanger av både Emanuel och barnmorskan och sköterskan. Jag kände mig så duktig och tryckte allt jag kunde. När de började prata om att han var väldigt hårig och när Emanuel kunde se hans hår, och när jag fick dra lite försiktigt i hans hår så blev det massor av känslor. Nu ville jag ha ut honom! 

"Två eller tre värkar kvar nu! Sen är han ute"

Och det kändes ska jag be att få tala om. Jag protesterade när de bad mig trycka hårdare. 

"Jag kanske ska pausa lite för jag tror att jag kommer gå sönder om jag trycker mer nu..."

"Neejdå. Tryck nu!"

Efter några om och men så valde jag att lita på henne och krystade. Och plopp, ut kom huvudet. Och efter en kryst till så kände jag hur magen bara tömdes och ut kom världens finaste bebis. Tårarna flödade. Lyckan var total.

Sen blev det lite läskigt och det man absolut inte hoppas på ska hända hände. 

"Oj, här är en lite trött bebis" sa hon medan hon gnuggade honom på ryggen och inget skrik kom. Jag började gråta av både lycka och rädsla och vågade inte bli helt glad. Jag och Emanuel tittade på varandra och vågade knappt andas. Tillslut kom lite pip från honom och jag fick upp honom på bröstet. Vi grät och grät och vi pussade på honom trots att han var dränkt i massa slem och blod. 

Här är första bilden på Liam och på mig och Liam. 

Sen kändes det som att allt inte stod helt rätt till. Hans andning var väldigt rosslig och ojämn och barnmorskan och sköterskan sprang runt och letade efter en sug för att suga ut slemmet från hans mun. Men de hittade ingen. Så de tog beslutet att avnavla honom. Emanuel fick klippa av naveln sen tog de bort honom till skötbordet och sög med en maskin. Emanuel fick följa med och samtidigt fick jag krysta ut moderkakan. Fortfarande helt orolig för vår son. Allt var helt surrealistiskt. 

Men tillslut kom ett lite högre skrik och det var det finaste skriket jag någonsin hört. Sen tillkallades barnläkare för att kolla så att andningen var under kontroll. Det var den trots att det vsr massa slem och vatten kvar i hans lungor. Men det var bäst om han hanterade det själv tydligen. 

Sen fick Emanuel hålla honom för första gången medan de tvättade rent runt mig. 

Stolt pappa!

Sen fick han komma tillbaka för att försöka hitta bröstet. Det tog honom några minuter. Jag var väldigt frestad att hjälpa honom men jag lät bli och han klarade det själv till slut. Duktig pojk! 

Sen tog vi vår första familjebild. 

Sen fick Emanuel byta första blöjan <3

Vi fick in den berömda brickan

Och medan jag duschade fick Emanuel och Liam sin första hud-mot-hud-anknytning <3

Emanuel var verkligen en ängel under dessa hemska dryga värkarna. Han sa massa uppmuntrande och fina komplimanger. Att jag var hans idol var nog favoriten. Och att jag var den starkast han visste. Heh. Efter ett tag hörde jag dock knappt hans fina ord och uppmuntran. Alla ljud lät helt grumliga och långt borta. Som att jag var i en låda eller något. Värkarna var verkligen den VÄRSTA tänkbara smärtan jag någonsin upplevt. Jag var och är fortfarande i chock över hur ont det gjorde. 

Jag är SÅ glad att jag hade Emanuel där. Att bara få hålla (läs: mosa) hans hand under värkarna gjorde att allt kändes liiiite bättre. Jag skulle inte ha känt mig trygg utan honom där. Världens bästa förlossningssällskap utan tvekan. Vet inte hur jag hade hanterat det utan honom. Bästa och finaste Emanuel!

Usch. Jag får ångest av att tänka tillbaka på värkarna. Det var verkligen det värsta jag varit med om. Så sjukt smärtsamt. 

Men, utan att ljuga så kan jag verkligen säga att ALL smärta försvann när jag fick upp honom på bröstet. Och alla de hemska dygnen har varit värt det. 

Sen att smärtan återkommer och dyker upp på nya ställen... Ja det är väl en annan femma! ;) Nu går jag och längtar efter att kunna gå normalt igen. Men det kommer. Tills dess får jag njuta av sonen inomhus :)

Jag kan ibland bli lite ledsen och känna att det känns orättvist att vissa kvinnor har förlossningar som bara varar ca 10 timmar från värk till bebis när jag själv hade flera dygt. Men när jag tittar på Liam så lyckas jag ändå släppa det och istället bli glad att allt ändå blev så himla bra tillslut!

Han är ju finast! <3

Tänk att för exakt två veckor sedan idag låg jag såhär i soffan mellan värkarna (medan det fortfarande var 10 min mellan) 

och nu idag kan jag hålla i vår son. 

Och nu är vi en familj. Vår kärlek har skapat ett liv. Kan det bli finare?

Mitt hjärta svämmar över av kärlek när jag ser Emanuel med Liam. Så mycket kärlek!

Ser framemot vårt liv tillsammans. Som en familj. Gud vad jag älskar min familj! 

Jaa.... Då var nog denna novellen slut. Heh.

Sammanfattning:

-Min förlossning tog 18,5 h från inskrivningen.

-Jag led sammanlagt i 4 dygn med regelbundna smärtsamma värkar innan vi lades in.

-Sammanlagt tog hela förlossningen från första smärtsamma värken till Liams ankomst ca 5 dygn. 

-Att föda barn ÄR verkligen smärtsamt. Och smärtan går inte att föreställa sig eller förbereda sig på.

-All smärta är värd när man får se sitt barn.

-Kärleken till sitt barn är övermäktigt redan från start. 

Slutligen... 

Jag är en superkvinna. Alla som fött barn är superkvinnor. Herregud vad våra kroppar klarar av mycket. Hur orkar kroppen med värkarbete?! Insane. 

Förlossningens lärdom:

Om min nästa förlossning börjar såhär hemskt också så ska jag be om epiduralen direkt ;) 

Vilken fin berättelse som jag så väl känner igen mig i.
Att föda sitt första barn är ett helvete, tack och lov brukar man ha
Gjort jobbet för nästkommande bebisar :) och tänk va
Tur att man glömmer och dom fina barnen är vi ju sedan
Beredda att föda varje dag om vi måste bara för att få vara
Med dom livet ut.

Stort stort grattis igen, han är så himla fin med allt sitt
Hår! Och vilken fin kille du har som stöttar och peppar så bra, lider så med alla
Kvinnor som är ensamma på sina förlossningar.

Så fint skrivet! Jobbigt med så lång latensfas, lät verkligen inte roligt :-/

Väldigt fin berättelse, skönt att höra att du ändå är beredd att göra om det trots smärtan :-) Så läskig var inte din story fastän jag ska föda vilken dag som helst. Så länge det "bara" är värkarna som gör asont så hoppas jag ändå att jag ska klara av det utan att vara rädd. En läskig berättelse för mig är när det inte går som det ska o de måste dra ut ungen med tång eller sugklocka... Så länge den biten går som det ska när det blir min tur så kan jag ta mardrömsvärkarna from hell.. (Säger jag nu iaf)

Jag blir tårögd av att läsa! Så härlig belöning du fick för allt slit!