Förlossningsberättelse del 1

Jag sa till Emanuel från början att ta så mkt bilder han bara kunde då det är så kul att kunna ha sen och minnas tillbaka. Och jag är SÅ glad att han tog massa bilder. :)

Förbered er på novell... ;)

Det började onsdag 7/5. Jag hade fått en liten blödning på morgonen. Jag blev överlycklig och tänkte att det snart borde bli dags! Inget mer hände förrän vid 16-tiden då jag fick två värkar med ca 20 minuters mellanrum. Väldigt små och ofarliga värkar, men de kändes mer än en vanlig smärtfri sammandragning. Återigen blev jag glad. 

På kvällen skulle vi se en film, men då försvann mitt fokus ca var 10e minut då jag fokuserade på att andas igenom värkarna. De gjorde fortfarande inte speciellt ont. De kändes men inte så jag ville dö liksom. 

På natten tilltog de och kom väldigt tätt och gjorde ondare. Gick till slut upp och tog ett bad. 

Detta blev den första sömnlösa natten under min dryga latensfas.

Torsdag 8/5

Slemmis började släppa. Halv åtta på morgonen började värkarna, som tilltagit mycket mer i smärta, komma med ca 3-6 minuters mellanrum och varade mellan 50-90 sekunder. Jag ringde förlossningen som tyckte att vi skulle komma in. Väl inne visade ctg att värkarna kom med ca 5-6 min mellanrum och undersökningen visade att ingenting alls hade hänt där nere. Så det var bara att packa ihop och åka hem igen. 

Väl hemma började värkarna bli ännu jobbigare. Nu var det inte alls lika lätt att andas igenom dem. Jag fick rådet att ta alvedon vid sänggång och försöka få lite sömn. Sagt och gjort. Men sömnen var ju omöjlig att få till. Alvedonen hjälpte inte ett piss. Värkarna kom nu med 3-4 minuters mellanrum och jag var tvungen att stanna upp och andas med fullt fokus. 

Dryg natt med ca 1 timmes sömn innan värkarna blev för jobbiga att somna mellan. 

Första besöket på förlossningen i latensfasen

Fortfarande positiv. Detta var innan vi fått beskedet att inget hade hänt.

Fredag 9/5

Fortfarande värkar. Ingen sömn.

Klarade igenom hela dagen med värkar var 3-10e min fram till ca 14. Ringde förlossningen och fick rådet att stanna tills de var tätare och mer regelbundna. Efter ca 1 h blev de 3-4 värkar på 10 min i ca 2 timmar. Ringde in och blev ombedd att komma in för att få någon hjälp. Hade ganska ordentligt ont nu, och hade haft det hela dagen.

Var nu öppen en cm, väldigt bakåtlutad och nästan utplånad livmodertapp. Alltså inte nog för att ha kommit in i den aktiva fasen. Fick ändå stanna kvar pga trötthet och två vakna dygn pga värkar. Fick ta en dusch och fick även en sovkur som innehöll insomningstablett, värktablett och bricanyltablett. Blev ombedd att duscha och försöka slappna av. Fick sovkur. Var riktigt jobbigt fram tills de började verka vid 3-tiden. Sen vaknade jag vid 7 och undrade när värkarna skulle komma tillbaka. 

Tar en värk över skötbordet på vårt rum

Lördag 10/5

Pigg och fräsch utan värkar. Jag längtade efter att de skulle sätta igång. Vi åt frukost på sjukan. Fick order om att röra mycket på mig. Sen kollade de mig, fortfarande samma status så vi åkte hem och inväntade nya värkar. 

Kl 10 kom första som inte alls var smärtsam och sen smög de sig på med långa mellanrum för att vid 14 ta vid och komma som väldigt smärtsamma och 3-4 styck per 10 min igen. Jag försökte hålla ut hemma men vid 17 så orkade inte Emanuel se mig ha så ont längre. Hade knappt någon vila mellan och nu gjorde de riktigt ont så han blev så orolig så till slut så ville han verkligen åka in. Sagt och gjort. 

Jag var envis och ville promenera in. Jag fick stanna upp och andas flera ggr. Hemska smärta! Väl där undersöktes jag direkt. Inget hade hänt förutom att modermunnen kommit fram mer och att tappen nu var helt borta. Men fortfarande bara öppen en fjaskig jävla cm. Ctg visade täta och långa värkar, tydligen vanligt för latensfasen. 

Vi fick efter det gå ut och gå i ca 1,5 h för att hoppas på att ngt skulle ha hänt och kollades igen. Samma täthet på värkar och samma öppning... Och samma onda smärta vid varje värk.

Fick val att antingen stanna och få ny sovkur eller åka hem med ny sovkur. Valde att åka hem med sovkuren. Var kluven till om jag ville stoppa upp värkarbetet igen, men vi kom fram till att det var viktigt att jag fick sova en natt till än att ha värkar och vaka en hel natt. Så jag tog tabletterna. Världens hemskaste start på natten. Trodde jag skulle dö av smärtan. Låg och vände och vred mig och grät. Vid halv tre fick jag somna då värkarna avtagit. 

Tog värkar i kafeterian på sjukan

Försökte kaloriladda mellan värkarna där hemma

Söndag

Vaknade kl 7, redo för värkar! Jag var missnöjd över att ha tagit sovkuren igen. Vi läste att tabletterna jag fick var depåtabletter som verkar minst 12 timmar... Kände mig riktigt besviken.

(Vi har senare räknat ut att 35 timmars värkarbete gick förlorat pga de dumma tabletterna.)

Vi bestämde att denna gången ska vi stanna hemma tills jag verkligen inte klarade av smärtan själv. Och att aldrig mer ta sovkuren. Vi ville inte behöva åka hem mer och vi ville inte skjuta upp förlossningen mer. Tre kvällar i rad hade visat tråkiga besked på sjukan och vi ville verkligen inte mer nu. Jag var tvungen att vara öppen 3 cm för att räknas som att jag har kommit vidare från latensfasen och få stanna kvar på förlossningen. Världens drygaste och längsta fas! Fy sjutton! 

Värkarna började i alla fall inte förrän 14 den dagen. Ca 10 min mellan. Vid 16 började de komma med ca 3-5 min mellanrum. Nu gjorde de ONT. Gick och la oss vid 22 (hade då alltså haft täta och smärtsamma värkar i ca 6 h), men jag kunde inte somna pga smärta. Gick upp och satte mig i soffan och då började ännu värre värkar. Jag började bli förtvivlad för det kändes som att jag skulle gå av på mitten i varje värk. Började gråta av smärta och sen väckte jag Emanuel som direkt såg att det blivit värre. Taxi in. 

Samma status. (!!!!) 1 cm. Jag började gråta och sa att jag orkade inte mer. Värkarna hade gjort jätteont nu i hur många timmar som helst och jag klarade inte av att andas igenom dem längre. 

Vi fick erbjudande om ny sovkur men jag sa nej. 

(Något barnmorskan sedan berömde mig för. "Det var ett bra val att avstå från sovkuren. Det hade bara dragit ut längre på allt") 

Fick bada på förlossningen i 2 timmar i hopp om att något skulle ske där nere. Var helt svimfärdig när jag steg upp och benen hade domnat av. Jag och Emanuel hoppades så hårt att jag skulle ha öppnat mig mer. 

Hon gjorde en kontroll. Ingen förändring. Blev helt förtvivlad. Och hon tyckte det var väldigt, väldigt märkligt att inget hänt på så många dagar med så täta och regelbundna värkar. Klockan var nu ca 4 och hon sa att hon skulle komma tillbaka vid sex och göra ett eget öppningsförsök om inget hade hänt då heller. Jag kunde knappt fokusera på grund av smärtan och jag hade knappt någon paus mellan dem. 

Hon kom vid sex och såklart hade inget hänt. Hon varnade om att det skulle göra ont men jag tänkte att inget kunde vara värre än de värkarna jag hade. Och det stämde. Hennes öppningsförsök var rena barnleken i jämförelse. Hon lyckades öppna till 3 spända cm sen skulle hon gå av sitt pass. Hon önskade oss lycka till och hoppades att de 3 cm skulle hålla. Och så sa hon att hon verkligen inte ville se oss på förlossningen när hon kom tillbaka från sin 2-dagars ledighet. Jag hoppades också att hon skulle slippa. Jag fick nu lustgas för att jag låg och skakade och grät i värkarna. 

1 timme senare kom nästa personal som hade läst i journalen att vi hade stått ut i en lång och jobbig latensfas. Så de hoppades och höll tummarna att något skulle ha hänt nu. 

Och det hade det!!! Jag var öppen fyra cm. Yes! Äntligen. Nu fick vi stanna. Jag var dock för upptagen av smärta för att bli glad. Började istället gråta av både smärta och lättnad. Och fortsatte inhalera min lustgas. 

Pausar här, och fortsätter med del 2 inom kort.

Från 4 cm öppen till Liams ankomst tar jag i nästa del. Detta är ju redan en roman ;) 

Ps. Det där jag läste om att latensfasen bara ska pågå 8-20 timmar är ju världens största lögn. 

Åh fy vad jobbigt, vad tapper du var! Kan verkligen föreställa mig den förtvivlan du måste ha känt. Blir lite tårögd faktiskt :-)
Kalla mig dum i huvudet, men jag blir faktiskt full av längtan efter detta, även om det skulle ta så länge som det gjorde för dig. Ett tecken på att man börjar bli redo? Hoppas det, bara en vecka kvar till BF för oss :-)
Ser fram emot fortsättningen av berättelsen!

Satan i gatan! Hoppas verkligen att jag slipper gå igenom detta för det låter som en riktig prövning. Brukar tänka att det bara är ett drygt dygn av smärta.. (Vilket det vanligtvis är) men tydligen kan det likagärna vara massor av dygn!
Usch och fy, skönt att han är här nu. Spännande att lösa fortsättningen! :)

Åh, Nicole, vilken oerhörd hjälte du är! Sjukt stolt blir jag över dig. Fatta, vad du kämpat dig igenom. Och vilken fin son ni fick <3 tusentals kramar till er alla!

Spännande att läsa och ser fram emot nästa del. Att latensfasen är 1-2 dygn vanligtvis är ju ingen lögn men det finns alltid de undantag som gör regeln och du verkar verkligen varit ett utav dem din stackare. Vilken kämpe =)!!!!

Spännande att läsa och ser fram emot fortsättningen. Varje förlossning är verkligen unik. :) Jobbigt med flera dagars smärta men du är grym och du klarade det. :)

Ser fram emot att höra fortsättningen
och skönt att höra att all smärta är värt det
även fast du hade det långdraget. Det ger hopp!