Här är en bild på denna gångens prank.
Tänk så många pranks vi har hunnit med.
Tänk så mycket överlag som vi har hunnit med! I juni är det 3 år sedan vi träffades första gången. Och sedan augusti 2010 så har vi träffat varandra varenda dag bortsett från några korta lov och ett sommarlov. Och några resor var för sig. Och så har vi även bott ihop på olika sätt under dessa tre åren. Antingen i kollektiv, eller som roomies, eller som sambos. Ändå rätt häftigt.

Det känns som att det var igår vi sågs för första gången samtidigt som det känns som att vi alltid har känt varandra.

En kul sak som vi kommit fram till är att vår kärlek har växt sig fram på ett märkligt och roligt vis. Det var inte tal om kärlek vid första ögonkastet för oss inte. Nej nej. I början så fanns noll attraktion, ingen tyckte den andra var snygg. Inte ful heller men inte snygg. Och snabbt växte en fiiiin vänskap fram, och snart även lite attraktion (fast ändå inte) för att sen raseras totalt med stark avsky från bådas håll. Sen växte en fin vänskap tillbaka och snart var det attraktion inblandat igen, men denna gång på ett lite finare sätt.
Sen var det KAOS i ett bra tag.
Och sen hände något som bara gjorde att det small och allt var hur bra som helst.

Han är nu den snyggaste och bästa och finaste killen jag vet. Kan inte föreställa mig en framtid utan honom.

Är det inte fint hur saker bara kan förändras? Och hur känslor och saker bara kan växa fram och bli så genuint äkta...?
Trots att den har innehållit massvis med ångest så blir jag alldeles varm av tanken på vår historia och vår resa till dit vi är idag.